Tydligt ansvar gör det lättare att leda

I ett avskalat rum utan färger på barnkliniken bor flickan Maritza Molin. Varje gång någon öppnar dörren blir hon förväntansfull. Vem ur personalen kommer till henne idag, vad ska de göra?

Ibland får läkaren eller sjuksköterskan bli en karaktär i den saga hon just fantiserar om i sitt huvud, särskilt om de säger att de ska laga mat tillsammans, men det visar sig att hon ska få sprutor.

Men om de tittar rakt på henne och frågar hur det är med henne som om de verkligen vill veta, då glömmer hon sagan och koncentrerar sig på att prata med besökaren.

–Vi läcker vad vi tänker, glöm inte det, säger den vuxna Maritza Molin till personalen från barnkliniken som kommit för att höra henne berätta om sina erfarenheter av vården många år senare.

Hennes egen resai mental träning började där, på barnkliniken. Sagorna och låtsaskompisarna blev hennes överlevnadsstrategi. En trygg och stabil familj var också viktigt. Att hon fick en fullt frisk lillasyster som inte behövde bo på barnkliniken gjorde henne, märkligt nog kanske, inte avundsjuk.

–Jag har aldrig sett mig som sjuk. Jag har aldrig tagit in det. Ändå var jag väldigt isolerad. Jag kunde inte leka med klasskompisar, inte åka på klassutflykt, inte gå på kalas.

Kanske just därför blev människor hennes största intresse. När hon insåg att hon inte var som alla andra, såg hon också att alla andra var unika. Så beskriver hon det. Det betyder inte att allt var enkelt. När hon hörde den tidigare brandmannen Lasse Gustavsson berätta hur det var att vakna upp på sjukhuset, svårt brännskadad efter en olycka och inte veta hur livet ska fortsätta kände hon att även hon varit ledsen under tiden på barnkliniken, men inte velat visa det för sina föräldrar.

Samtidigt som hon lyssnade på Lasse Gustavsson föddes också idén att föreläsa tillsammans med honom. Premiären för patienter, anhöriga och personal på barnkliniken gav sådant gensvar att de planerar en hel turné till hösten.

Det är inte riktigt vad Maritza Molin brukar jobba med. Oftast arbetar hon med ledarskapsutveckling på företag, organisationer och i offentlig verksamhet genom sitt företag Unico Ledarskap. Hon lyssnar, frågar cheferna vad de vill uppnå och får dem att se potentialen hos medarbetarna. Hon kallar dem "de innovativa ledarna, som verkligen vill förbättra genom det senaste inom ledarskap".

–De har så mycket resurser, men att utnyttja varje resurs behöver de lära sig. Genom en likadan grund och likadant språkbruk blir medarbetarna varandras coacher och det förenklar ledarskapet.

Många gånger handlar detom att koppla ihop insatser och mål som ledningen satt igång tidigare, men som sedan har kommit längre bort från det vardagliga arbetet.

Maritza Molin, som gärna uttrycker sig i bilder och metaforer, beskriver det som att ledningen försöker att bygga ett hus från tionde våningen, inte från grunden. Då förstår inte medarbetarna varför de ska bry sig om det.

–En ledares främsta roll är att ställa frågor så att han eller hon förstår att medarbetaren förstår. När varje människa får ett eget ansvar och ett tydligt, klart motiverat uppdrag är de självgående.

Det betyder däremot inte att medarbetarna ska klara sig själva utan de behöver uppmuntran och diskussion på vägen, poängterar hon.

För tio år sedannär hon började jobba med ledarskap hade företagen just börjat prata om mental träning i idrottstermer. I takt med att allt fler anställda blivit utbrända och sjukskrivna har de blivit intresserade av ett bredare perspektiv på hälsa.

–Nu börjar man inse att det kostar när människor mår dåligt och att det inte bara handlar om kost och motion utan tanke också.

Hon arbetar med vitt skilda branscher, från byggföretag till Ica och Vägverket.

Vilka reaktioner får du när du talar om att ta eget ansvar?

–Jag möter dagligen människor som blir livrädda över att förändras, men efter några dagar är skeptikerna oftast de som blir de hundraprocentiga jasägarna. Då vet jag att mitt jobb är det bästa som finns.

Återigen talar hon i bilder, föreställer sig att hon sitter i en bil och frågar sig vilken roll hon har, är hon föraren som har kontroll eller passageraren som sitter bredvid och gnäller eller passageraren i baksätet som tycker eller ligger hon i bagageutrymmet och är rädd.

–Sitter jag och skäller åt medtrafikanterna skäller jag bara ut mig själv. Aggressivitet dränerar mig.

Istället ser hon det som att var och en kör sin egen bil, det är det enda man kan ha kontroll över, och försöker undvika att krocka med andra.

Idag kan Maritza Molinleva som vanligt med sin allergi. Hon är fortfarande lika nyfiken på människor som när hon var barn. Efter gymnasiet utbildade hon sig till massör, makeupartist och hudterapeut, men upptäckte att när hon tog emot kunder pratade de allt mer om coachning och utveckling.

Under samtalen föddes en ny idé. Maritza Molin bestämde sig för att lära sig mer om personlig utveckling. Hon gick Skandinaviska ledarhögskolan i Örebro, läste psykologi och pedagogik vid Högskolan Kristianstad och tog en masterexamen i neurolingvistisk programmering. Så småningom startade hon sitt eget företag.

Även om det inte går en rak linje mellan upplevelserna på barnkliniken och det jobb hon har idag vet hon att grunden finns där. Nu försöker hon lära andra att se mönster i sina liv.

–Ditt liv idag är kontentan av det du har tänkt. Det är inte alltid du uppnår allting du önskar, men målen är en riktning. Livet är en väg. Det handlar om att leva på vägen. Går det inte får man kanske förändra målet. Att bara gå omkring och kämpa är inget liv.

Att inte ha någonsärskild riktning i sitt liv jämför hon med att gå in på en resebyrå och räkna upp alla ställen man inte vill åka till, istället för att ta reda på vart man vill.

–Har jag en skön målbild är det som om jag har bokat en resa. Att lägga hopp i framtiden ger kraft i nuet.