Ungdomsmrix

När Karin Klevfors kom till första mötet med Ungdomsrix tyckte hon inte att det gjordes så mycket. Hon blev lite sur. Någon sa till henne: "Om du vill att det ska hända något får du ta tag i det själv". Det gjorde hon. Därför att rasism väcker starka känslor hos henne.

– I min familj är antirasism viktigt. Jag är uppfostrad med att alla människors lika värde är en självklarhet, med att tänka efter och säga vad jag tycker, säger hon och tänker ett tag.

Stimulerad som hon är till eget tänkande och att ha egna ståndpunkter var det inte ett tvång att engagera sig.

– Det har jag valt själv för att jag tycker mycket.

Behovet att få utlopp för sitt engagemang kanaliserades till Ungdomsrix i Kristianstad.

– Det kan vara svårt att veta var man ska ta vägen med sina åsikter och sitt behov. Ungdomar har inte så mycket inflytande. Vi får inte vara med och bestämma på riktigt, bara i låtsasfrågor, inte ta del i de större. Som ung kan man känna att vuxna inte lyssnar – de är inte hos oss och vi får inte tillträde till dem.

Finns det en värld för unga och en för vuxna?

– Det känns lite så ibland.

Ungdomsrix, eller U-rix, är en lokalgrupp av riksorganisationen Ungdom mot rasism som blir vad man gör den till. U-rix är politiskt obunden. Karin har varit partipolitiskt engagerad, men partiets värderingar var inte helt hennes så hon lämnade och känner sig nu mer bekväm och full av lust att tillsammans med de andra väcka liv i U-rix, som slumrat till i ett skifte av generationer.

– Vi är ett 20-tal i dag men vi ska bli fler, säger hon och ler med tillförsikt.

Hennes uppdrag som kontaktperson känns ansvarsfullt, men inte betungande, hon har ju valt att engagera sig mycket. Tycker hon att ungdomar väljer att inte engagera sig i samhällsfrågor?

– Till viss del, men det är heller inte lätt. Man kan tycka att det inte är lönt, de lyssnar ändå inte på oss. Påverkan och demokrati ligger på en högre nivå. Den måste komma ner till oss.

Det demokratiska samhället är vars och ens ansvar.

– Så borde det vara, men det är något som de där uppe, säger hon och lyfter handen ovanför huvudet, håller på med, och unga tänker nog att det ska vara så här, men jag tycker inte det. Jag vill påverka min värld.

Att nazister manifesterade på Stora Torg för två veckor sedan är hon egentligen inte överraskad över. Nationalsocialistisk Front, NSF, finns i Kristianstad.

– De har fått ett litet fäste och de rekryterar på skolor, det visste vi och det är läskigt att se. De väljer högstadieskolor, då, när man inte vet vem man är, känner sig lite vilsen och inte vet i vilken riktning man ska gå eller vem man vill tillhöra. Man är så lättpåverkad och de erbjuder en lösning.

Karin skakar på huvudet, men hon vill inte tysta ner utan föredrar att uppmärksamma för att visa att det finns alternativ och vad det står för.

– Det är värre när de agerar under ytan, när de växer till sig i det dolda. De i uniform vet man var man har, det är när de ser ut som vi andra, när de snyggar till sig och gör sig rumsrena, som det blir läskigt.

Hon har vänner som blivit utsatta för rasism och främlingsfientlighet, hon har sett flygbladen som NSF delar ut, och hon tror på det förebyggande arbetet. På till exempel antirasistiska grupper på skolorna, på föreläsningar av före detta nazister, på att se till att fler inte blir en del av NSF.

– Om de agerar måste vi visa att det finns ett motstånd. En rörelse mot.

Sköter vuxenvärlden frågan om rasism dåligt?

– Jag tycker inte att det händer så mycket. Man måste lägga ner mer arbete, också på vardagsrasismen. Det här är en jättestor fråga och det krävs att många fler engagerar sig. Ibland riktas energin mot fel saker, ta till exempel det här med debatten om "rasistiska" glassorter, sånt får oss andra antirasister att verka oseriösa. Politikerna måste ta tag i det här.

Är frågan deras ansvar?

– Ja. Samtidigt måste vi visa dem vad vi vill.

Hon ägnar mycket av sin fritid åt U-rix. Här får hon diskutera, prova sina argument och få lite vägledning. Kanske ordnar U-rix en festival, kanske en konsert. Man får se.

Men hon gör annat också, säger att det är lätt att man glömmer bort sig själv när man går upp i något. Musiken tillför hennes liv något, "vi är en väldigt musikalisk familj", och hon tar sånglektioner. Scenskräcken sätter möjligen käppar i hjulet för en större satsning.

Om några veckor går hon ut nian på Norretullskolan. Hur är det att vara ung? Karin slår blicken i taket, ler åt frågan och tänker efter.

– Mycket krav. Man ska passa in, vara snygg, ha de rätta kläderna, rätt vänner, göra rätt saker, och så betygspressen.

Som hon är kritisk till. För i denna går tanken med varför man går i skolan förlorad.

– Man tappar bort varför man behöver kunskap – det försvinner i hetsen. Det känns inte som om man är där för att lära sig utan för att få betyg. Att lära för att man är tvungen känns jättejobbigt.

Karin känner sig ganska skoltrött och kan inte sikta riktigt så högt som hennes egna krav ställer på slutbetyget i grundskolan. Hon har sökt gymnasiestudier i Göteborg, Malmö och Kristianstad för att hon längtar härifrån och för att hon vill till något annat, något större.

– Jag känner mig lite uttråkad, säger hon och skrattar en aning förläget.

Frågor om den egna framtiden stressar henne eftersom hon inte riktigt vet ännu.

– Jag lever i nuet. Tänker inte så mycket framåt. Man måste inte veta. Det är inte ett rimligt krav att veta vad man ska göra som vuxen när man är 16 år.

Oroar framtiden henne?

– Inte min personliga framtid, men om nazisterna får fortsätta som de gör. Jag oroar mig för att de ska få för mycket att säga till om.

Birgitta Mattisson

044-18 55 37

birgitta.mattisson@kristianstadsbladet.se

Karin Klevfors

Ålder:16 år.

Bor i:Kristianstad.

Familj:mamma, pappa, fyra storebröder, som alla har "bossat" med henne. "Men de är jättebra, jag ser upp jättemycket till dem."

Gillar att:sjunga, jobba i U-rix.

Gillar inte:rasism.

Tre viktigaste samhällsfrågorna:rasism, demokrati och jämställdhet. "Orättvisor gör mig upprörd."