VINTERVILA över Tosteberga
Januari längs Östersjökusten. Grått, kanske blått, lite vitt. Hav, is och frostnupna knoppar. Having a blue day, kan man lätt förstå. Fast samtidigt inte. För färgerna skapar något slags lugn.
Kanske lite vemod, men också en vinterns vilsamhet vid havet, som motvikt till sommarens lätt hysteriska stämning som råder längs landets kuster vid vackert väder.
Fast just nu känns det otroligt avlägset. Bada? Här? Om fyra-fem månader i bästa fall! Kan det verkligen gå? Det väcker förundran varje vinter vid den här tiden, då tanken om det någonsin blir sommar igen väcks?
Det tycks som om mörkrettänker stanna för gott när dag efter dag går som i ett grått töcken, tills solen plötsligt ger oss en strålande februaridag och faktiskt bestämmer sig för att stanna lite längre över det kalla norr.
Den här dagen känns stranden tryggare än havet.
Fastän havet bara visar sig från sin milt vilda sida. Vita gäss kantar vågorna – långt, långt ut. Båtarna får gärna ligga där de ligger. Tryggt uppdragna på land. Övertäckta med presenningar, eller utan, med fastfrusna redskap på ekans botten, inte användbara förrän solen smälter isen ikring dem.
Hur gjorde de månne förr? Hur höll fiskarna värmen, innan gore-tex och regnställ som andas uppfanns?
Fast de tog väl inte en promenad längs stranden i sakta mak. Havet tarvade hårt arbete av dem som tog sitt levebröd ur dess djup.
Ett tungt och slitsamt liv, där kroppens egna arbete fick människan att hålla sig varm.
Oss biter kylan snart sagt över allt. Kroppsarbetets tid är snart svunnen. I bilen finner vi skydd.
Men frågan är om inte själen fick lite värme. Kanske kräver nordbor bitande, bistra och gråa januaridagar att vila i?
carina.nilsson@kristianstadsbladet.se
