Wanås gav mod att gå vidare

Kontoret på Wanås utställningar håller på att byggas om. Elisabeth Alsheimer går före genom rummet med 50-talsdisken, där många arrendebönder stått och väntat på sin tur genom årens lopp. I styrelserummet längst bort hörs inte borrmaskiner och hammare.

Bakom Elisabeth Alsheimer lyser Wanås slott vitt på en stor målning. En medeltida borg. Det var också en medeltida borg som arkitekten Kim Utzon hade som förebild när han ritade Dunkers kulturhus.

-Så jag kanske inte har tagit ett så stort steg, säger hon.

Utifrån sett känns det ändå som ett stort steg, men kanske inte större än dem hon tagit tidigare i sin karriär.

I tio år arbetade hon som jurist inom bank, näringsliv, offentlig sektor och vid advokatkontor. Sedan, i mitten av 1990-talet, blev hon intendent på nybildade Stiftelsen Wanås utställningar.

Då hade hon och Marika Wachtmeister haft kontakt i flera år. De möttes första gången 1989 när Elisabeth Alsheimer besökte Wanås tillsammans med ett skånskt nätverk för kvinnliga advokater.

-Vi behöll kontakten. Jag var bollplank med studs åt Marika.

Sitt passionerade intresse för samtidskonst har hon haft sedan studietiden i Lund. På 1970-talet började hon och maken gå på legendariska Anders Tornbergs Gallery i Lund och drömma om de större verk de skulle kunna köpa när de började jobba.

När hon var föräldraledig med tredje barnet i början av 1990-talet läste hon kultur- och konstvetenskap. När Stiftelsen Wanås utställningar bildades och hon fick frågan om att bli intendent var svaret enkelt. Det var en tillfällighet som hon inte ville gå förbi.

-Om man vågar luta sig mot intuitionen och göra det man känner att man verkligen vill kan det bli riktigt bra. Det handlar om mod.

Nu har hon gjort ett nytt modigt val. I mars börjar hon jobba heltid som verksamhetschef för Dunkers kulturhus och Kulturmagasinet.

Förra året var turbulent för Dunkers kulturhus. När kulturnämnden i Helsingborg beslutade att organisationen skulle förändras fick chefen Niels Righolt gå.

Efter en rekryteringsprocess som pågick hela hösten och innehöll både intervjuer och personlighetstest utsågs Elisabeth Alsheimer till ny chef.

Hur påverkas ditt arbete av turbulensen som varit?

-Jag kommer in i en organisation som är förändrad. Jag är satt att genomföra den förändringen. Min uppgift är inte att titta i den historiska backspegeln.

Hur ska du genomföra förändringen?

-En av mina huvuduppgifter blir att skapa delaktighet. Vad jag ärvt är en rätt sliten medarbetargrupp som varit med om något som har påverkat dem. De flesta av de 70 medarbetarna har mer eller mindre sett sig som motståndare till den nya organisationen.

-Jag ska skola in mig på varje avdelning, träffa var och en för att de ska lära känna mig.

Varför tackade du ja trots svårigheterna?

-De arbeten som både ger och tar är de arbetsuppgifter som är mest intressanta och utvecklande. Jag såg det som en fantastisk möjlighet. Det kommer inte så många sådana erbjudanden till. I den här fasen av livet är det något som vägs in också.

Varje svar hon ger är väl avvägt och precist. Hon har förberett sig på frågorna i förväg och är noggrann med sina formuleringar. Kanske är det en gammal vana från juristtiden.

Samtidigt ger hon ett intryck av att vara rättfram och berättar gärna i bilder, till exempel när hon beskriver hur hon har både juridiken och konsten med sig i två väskor som tillsammans blir en stark ryggsäck.

-Vad jag vill bära med mig är förmågan att tänka större och vidare.

Det har hon lärt sig av att jobba på Wanås. Hon har haft ansvar för avtal, transportavtal, avtal med konstnärerna, inlån, visst budgetarbete och ekonomi, men också hållit i egna utställningsprojekt under de senaste åren, exempelvis Jan Svennungssons åttonde skorsten förra året. Hon har alltid varit delaktig i katalogarbetet och bokproduktionen.

-Jag har haft en enorm möjlighet att jobba både med hjärna och hjärta. Man brukar säga att utbildning ger färdighet och bildning ger värdighet. Detta är en sådan plats där man får bildning.

Hur har du utvecklats?

-Wanås har lärt mig att bli modigare. Här finns en säregen dynamik, energi och lust att göra det omöjliga möjligt.

Vilka erfarenheter tar du med dig till ditt nya jobb?

-Det generösa och goda entreprenörskapet. En sådan institution som Wanås är alltid lite snabbfotad. Jag hoppas att kunna behålla delar av det. Dynamiken och lusten att göra det omöjliga möjligt tar jag också med.

Sedan årsskiftet arbetar Elisabeth Alsheimer 60 procent på Dunkers kulturhus och 40 procent på Wanås utställningar. Efter Wanås årsmöte den 12 mars arbetar hon enbart på Dunkers kulturhus.

Hon sökte sig dit för att hon ville jobba med mer än konst. Förutom samtidskonst är hon också intresserad av musik, form, design och silver. Nu får hon ansvar för all sorts kultur.

Det blir stor skillnad från det jobb du haft på Wanås. Vilka egenskaper tror du blir viktiga i det nya jobbet?

-Jag har ett öppet förhållningssätt. Jag är strukturerad och ihärdig. Det kan vara en fördel.

Är du nervös inför att ta över?

-Nej, jag är väldigt noga med att vara mig själv. Det har jag varit under hela rekryteringsprocessen. Klarar jag inte det här jobbet så klarar jag det inte. Då är jag inte rätt person.

Vad är ditt intryck av din nya arbetsplats hittills?

-Det finns en fantastisk kompetens hos alla medarbetare. I de avsnitt där jag inte räcker till får jag luta mig tryggt mot dem.

Hur vill du utveckla Dunkers?

-De utställningar som har producerats i huset har väckt genklang i hela världen, men jag tycker att det förmedlande uppdraget kan bli tydligare. Vi ska göra huset mer levande för dem som bor nära. Det ska vara så inspirerande att man vill komma tillbaka.

Hur ska Dunkers locka fler besökare?

-Vi måste ha ett personligare uttryck och skapa möten mellan människor. Jag vill skapa situationer och tillfälligheter som innebär att människor börjar samtala. Det är ännu mer betydelsefullt idag när vi lever i en så förvirrad värld. Där kan samtidskonsten skapa sammanhang.

Har du funderat över att sänka entréavgifterna?

-Vi ser över entrén och prissättningen. Vi får kritik för att entréavgifterna är för höga. Samtidigt vet vi att det inte finansierar en bråkdel. Men vi kan till exempel göra årskorten mer attraktiva genom en ny prissättning.

I tanken är hon inne i arbetet på Dunkers, i hjärtat är hon kvar i Wanås. Nyss kom hon att tänka på att Wanås utställning i sommar heter Förlust.

-Jag känner att titeln får en egen betydelse för mig. Wanås kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Kanske kan vi hitta någon form av samarbete mellan Wanås och Dunkers kulturhus.

Ingela Rutberg

044-18 55 65

ingela.rutberg@kristianstadsbladet.se