Att spela kubb tar fram idioten i mannen

Själv sätter jag mig på ett plan till New York i kväll. Mycket på grund av att få saker ger mig så mycket ångest som att planera in den ultimata midsommarfesten. Det är värre än nyår.

För att vara lyckad ska man helst ha bokat långbord i en ladugård. Men det ska inte vara vilken risig fäbod som helst. Nej, nej. Det får inte vara smutsigt eller lukta gris och taket får under inga omständigheter läcka en droppe.

Istället ska det se ut som något från en glansig inredningstidning med hästskor på väggarna, halmen ska yra i motljuset och en lagom mängd bondkatter ska stryka omkring längs höbalarna.

Midsommarafton är tiden på året då alla älskar landet för en dag. Bonderomantiken blossar upp och går som en löpeld genom hela Sverige. Det ska bli rätt skönt att slippa tänka på det.

En sak kommer jag dock sakna. Att spela kubb. Det är det gotländska sällskapsspelet som brukar komma fram efter sillen och nypotatisen, men innan jordgubbarna och den vispade grädden. Aldrig någonsin har det hänt att något sällskap i någon del av Sverige varit överens om kubbreglerna.

Så här kan det låta:

- Visst, Kristian slog ned kungen, men med FEL hand och han kastade inte MELLAN benen!

Eller:

- Nu har ni förlorat, Adam hoppade inte jämfota precis innan han kastade. Ni är skyldiga andra laget en back öl!

Ja, ni hör. Det är midsommarpoesi. Det är precis som det ska vara.

Den obligatoriska diskussionen kring reglerna i kubb kan få svenskarna, som annars är världsmästare i att knyta näven i byxfickan, att fullkomligt explodera i ilska över några träklossar som vore de Sonny Corleone. ”Lyssna, du kan välta ut min snaps, sno min flintastek och somna med huvudet i min flickväns potatissallad, men du ska ge F-A-E-N i att göra otillåtna överarmskast i kubb, capice?!”

Vem är det som håller på så här då? Långt ifrån alla. Och nu vill jag inte generalisera alltför hårt, men ofta är det fråga om välutbildade män med ansedda kontorsjobb som står och skriker till varandra som om livet stod på spel.

Min favorit är alltid - och det är bara en tidsfråga innan den yttras av någon: "nää, jag vägrar spela på ert sätt, för så gjorde vi aldrig hemma hos oss (lägg till valfri mindre tätort i Sverige HÄR)”. Plötsligt har alla blivit lokalpatrioter och beredda att dö för sin hemsocken.

Någonstans där, när alla alfahannarna grävt ned sig i sina skyttegravar för att utkämpa det stora stora pseudoslaget om att bli festens kubbregelskung, brukar någon tjej hitta den ihopskrynklade lappen med de officiella reglerna. Efter sju sekunders högläsning brukar det stå klart att samtliga generaler har varit ute och cyklat.

Nu när jag tänker på det här undrar jag om det var rätt att åka till New York. Jag missar verkligen en fantastisk tradition. Hur kan jag missa det årliga kubbråket?

Men kanske är hoppet inte helt ute.

Vill man tro skojfriska Filip och Fredrik ska det bo en miljon svenskar i New York. Så om någon av er har ett kubbspel, en gräsplätt och en vilja att bråka om hur man välter kungen efter konstens alla regler, så är jag din man.

Det är ingen midsommar utan det.