Cirklarna sluts

Trapporna uppför den hundratio år gamla skolan är av obönhörligt hård sten, grå och lite lätt skålad av alla fötter som passerat. Pigga, snabba ut på rast, släpiga efter att det ringt in igen. Bland andra mina egna, tre års, i runda slängar 555 dagars spring under mellanstadiet. Upp till tredje våningen, ner igen. Då var dessutom toaletterna utomhus, så skulle man gå på toa (vilket man aldrig gjorde då de var så äckliga) fick man springa i de där trapporna ett par gånger extra.

Denna fredag blir klättringen uppför en promenad längs minnenas korridorer. Vi ska på mellanstadiedisco i klassrummet. Det, som ligger intill det rum jag tillbringade mellanstadiet i. Fin utsikt över stan, men fönstrena så höga att allt man såg var moln och blå himmel.

Fortfarande ekar Magnus Uggla i stereon, nu i Olle Ljungströms fina ballad, då i uvens egna IQ.

Denna gång är det sonens klass som ska ha klassfest och jag har uppnått trovärdighet nog till att vakta.

Ingenting är nytt under solen. Tjejerna med långt hår som börjar blir stora. De små spinkiga killarna som inte har någon som helst intention att dansa, utan mer att använda cheesebollarna som golfbollar och sprida ut dem över golvet i klassrummet medelst bred linjal alternativt sopskyffel.

Några flickor som bestämt sig för att alla ska vara med, som drar i de tveksamma killarna. Och så de uppklädda pojkar som dansar en liten stund och sedan mest far rundor. En gemensam sak dock. Vi föräldrar är inte välkomna inne i klassrummet.

Givetvis ska det snurras flaska. Alla är med, nästan. Men när de flesta tröttnar går ett gäng ut i korridoren och fortsätter. Varför sonen inte var med? För att de gjorde den äckliga varianten. Ja, du vet, när de pussas och sånt.

Ojdå. Det är klart att man inte vill vara med då. Eller kanske det handlar mer om att inte våga än att inte vilja?

Gagnam Style drar igång för nittonde gången. Vi elever som nu kallas vuxna stampar takten inne i rummet bredvid, pratar resor, minns den egna skolgången, har det rätt trevligt. Sonens fröken var min under några musiktimmar i femman, jag minns hennes entusiasm och kan fortfarande alla orden i Gärdestads och Vreeswijks låtar och Povel Ramels nonsenssång Lingonben.

På något sätt sluts cirklar, på något sätt känns det bra. De är inte autonoma, cirklarna, utan kedjar i varandra som kletigt sköra såpbubblor. Vi lever egna liv, ändå tillsammans.

Men jag undrar jag, om Uggla fortfarande är gångbar när det är dags för nästa generation att ha klassdisco på Möllebacksskolan om sisådär en kvarts sekel.