Jubelidioten med servetten

Över hela internet har folk vädrat sina åsikter om ammandets vara eller icke vara i offentliga rum, men vet ni? Det spelar ingen roll vad man gör, för det går inte att göra folk nöjda. En kvinnas kropp är alltid allmän egendom, i synnerhet i rollen som mamma.

Det börjar redan när man är gravid. Eller nej förresten, det börjar redan innan man blir gravid. Man hinner inte ens äta upp tårtan på sin 25:e födelsedag innan tjatet om att reproducera sig sätter igång och alla låter en veta vilka risker man utsätter sitt ännu ej planerade barn för om man väntar för länge.

Och så en vacker dag står man där och stirrar på ett litet plus på en plaststicka och tanken på att bli förälder får det att gunga under fötterna och flimra för ögonen, men knappt har man hunnit smälta nyheten innan ens kropp börjar diskuteras i fikarummet. Magens storlek kommenteras, är den för stor? För liten?

Och allt som passerar ens läppar ska granskas noga av kreti och pleti, står man med blodsockerfall på Ica Maxis parkering och trycker i sig en storstrut så kommer det i nio fall av tio komma fram en helt okänd människa och kommentera ens kaloriintag.

Och när man ska föda är också oerhört viktigt. Hösten är för regnig, våren är för blåsig, sommaren är för varm och på vintern får bebisarnas rs-virus och dör. Överlag är det mycket snack om död, och oavsett vilken vecka man går in i så kan man ge sig fasen på att någon ska dra en lite väl spännande historia om vad som hände hens kompis i just den veckan.

Och efter månader av ovälkomna klappar på magen och ”Oj vad stor du är, nu är det väl ändå dags snart?” så närmar sig faktiskt dagen D och plötsligt är varenda människa expert på smärtstillande och profylaxandning.

De oombedda råden haglar över en. Du måste göra si. Du får absolut inte göra så.

Och så alla dessa vänliga själar som ska raljera om hur otroligt konstigt det är att det ska komma ut något så stort ur ett så litet hål.

Men ut kommer den, bebisen. Liten och skrynklig och alldeles ny och helt fantastisk. Och hungrig. Men amningen går dåligt, det är mjölkstockning och feber och bröstbölder och såriga brösvårtor och egentligen vill man kanske ge lite ersättning bara för att vila tuttarna litegrann men då kommer amningsmaffian och tittar argt på en och meddelar att riktiga mammor minsann tänker på bebisen före sig själv och härdar ut.

Och sedan –när man genomlidit alla dessa helvetes kval och är glad att man överlevt, att bebisen överlevt, att ens ihopsydda underliv har läkt och att amningen äntligen fungerar och att man vågar sig ut bland folk igen – ja, då kommer det en jubelidiot och lägger en servett över en, för att man stör.

Alltså. Ta hit den där kyparen så ska jag visa hur man stör.