Kultur & Nöje

Ian Buruma: "År noll"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Lyckliga norska ungdomar under en parad genom Oslos gator den 8 maj 1945.
Foto:TT
Lyckliga norska ungdomar under en parad genom Oslos gator den 8 maj 1945.

Ian Buruma har skrivit en mästerlig bok om hur världen såg ut när freden kom 1945. Men boken går trots det inte fri från kritik. Författaren och kulturjournalisten Niclas Sennerteg har läst "År noll".

Ian Buruma

"År noll. Historien om 1945"

Översättning Emeli André

(Natur & Kultur)

Ikoniska bilder av jublande folkmassor som firar freden på Piccadilly Circus och Times Square, eller konfettiregnet på Drottninggatan i Stockholm. Det är på det sättet som 1945 har stannat kvar i det kollektiva minnet.

Aldrig i historien har skillnaden mellan gott och ont i ett krig varit så tydlig som under andra världskriget, brukar det sägas. År 1945 innebar det de allierades seger över de ondskefulla nazisterna och de grymma japanerna, varefter återuppbyggnaden av världen kunde börja.

I sin senaste bok – "År noll" – nyanserar Ian Buruma, professor i mänskliga rättigheter och journalistik i New York, dock den bilden. Det är ingen traditionell historiebok där händelser rekonstrueras och analyseras, även om den är väldokumenterad, utan snarare ett reportage eller en samling essäer där författaren resonerar och väger olika teman mot varandra.

    Boken är indelad i tre delar. I första delen, "Befrielsekomplexet", försöker han reda ut hur krigsslutet kändes ur olika perspektiv, under rubrikerna "Extas", "Hunger" och "Hämnd". I de båda andra delarna ("Uppröjning" och "Aldrig mer") resonerar han exempelvis kring de miljontals soldater, flyktingar och andra krigsoffer som återvände "hem" – även om de långt ifrån alltid hade ett hem att återvända till. Han tar upp den djävulsutdrivning som segrarmakterna ägnade sig åt i Tyskland och Japan efter kriget – i form av exempelvis denazifieringsdomstolar, nya skolböcker och utrensning av brottsliga byråkrater – när de krossade diktaturernas undersåtar skulle uppfostras till demokratiska och civiliserade människor. Han skildrar förstås också upprinnelsen till krigsförbrytarrättegångarna och den nya världsordningen, symboliserad av FN.

    Buruma borrar i ockupationsmakternas politiska missgrepp och övergrepp som solkade deras moraliska övertag, såsom Grekland där britterna satte in ökända nazistkollaboratörer att styra, vilka förföljde de verkliga motståndskämparna. Likaså de sovjetiska massvåldtäkterna på tyska kvinnor vid krigsslutet och kolonialmakternas försök att åter koppla greppet om sina gamla kolonier.

    En av bokens särskilda styrkor är just Burumas stora kunskaper om asiatisk historia, vilket ger läsaren intressanta glimtar från Korea, Japan, Indokina och det holländska kolonialväldet.

    Det är ett myllrande panorama av ljus och skuggor som Buruma målar upp och som påminner läsaren om hur enfärgat och selektivt det kollektiva minnet tenderar att vara.

    Även om det är viktigt att poängtera att detta är en mycket läsvärd bok är viss kritik också på sin plats: Själva titeln på boken är problematisk. "Timme noll" eller "År noll", som sannolikt härrör från Roberto Rossellinis film "Tyskland, år noll" (1948), leder tankarna fel. Det ger intrycket av att världen 1945 stod inför ett tabula rasa och kunde ha börjat om på nytt, men som Buruma själv visar i boken går ingen fri från sin historia.

    Ibland är texten också spretig och vissa utelämnanden är svårbegripliga. Lite komiskt blir det när Buruma nämner quislingarna men inte med ett ord nämner den norska uppgörelsen med mannen som gav upphov till ordet – Vidkun Quisling.

    Indien, Afrika och Skandinavien hamnar dessutom helt nästan helt i skymundan i boken. Bland annat nämns Mahatma Gandhi bara på två ställen i boken, medan den franske kollaboratören Pierre Laval ägnas nio sidor.