Kultur & Nöje

Journalistikens stora svek

Debatt Artikeln publicerades
Tidningsbranschens kris och olika affärer den senaste tiden är inte så förvånande, menar Jimmy Vulovic, mer förvånande är den bristande sjukdomsinsikten.
Foto:BJÖRN LINDGREN
Tidningsbranschens kris och olika affärer den senaste tiden är inte så förvånande, menar Jimmy Vulovic, mer förvånande är den bristande sjukdomsinsikten.

Tidningskrisen beror till stor del på en ängslig journalistik styrd av ett medelklassperspektiv, inte på uteblivna politiska reformer. Det menar kulturskribent och forskare Jimmy Vulovic, som i dagens debattartikel utgår från sin egen stads tidning, Helsingborgs Dagblad.

Sydsvenskans köp av Helsingborgs Dagblad tidigare i år var inte förvånande. Det är en logisk följd av den desperation jag som helsingborgare och prenumerant har sett under senare år; fler kringverksamheter som över huvud taget inte har med journalistik att göra, fler och fler journalistiskt omotiverade bilagor samt redaktionella nedskärningar. Listan kan göras lång.

Mer förvånande än själva köpet är den bristande sjukdomsinsikt som branschen hittills uppvisat. Hotande medieskugga och ett informationsklassamhälle är några farhågor som har lyfts fram (som om skuggan och klassamhället inte har varit en realitet för stora delar av Sveriges befolkning sedan länge). När förändringarna på massmediemarknaden nu på allvar hotar de egna organisationerna ropas det högljutt på politiska beslut som bygger skyddsvallar kring tidningarna. Man kräver att politiker tar sitt ansvar för demokratins skull. Inga publicister, eller i alla fall väldigt få, riktar blicken inåt och frågar sig vad som är fel med dagens journalistik.

Prenumeranterna sviker. Ungdomarna väljer internet istället. Annonserna blir färre, sämre ekonomi helt enkelt. Tidningsledningarna är bara intresserade av vinst. Den typ av massmediekannibalism vi nu ser är bara en tillfällig lösning.

    Det här är enkla konstateranden som nämns i nästan allt som skrivits om Sydsvenskans köp av HD. Sören Sommelius, framträdande företrädare för en av HD:s två tidigare ägarfamiljer, skriver: ”De yngre vill läsa gratis på nätet – och tror att de blir lika informerade på så vis. Men det blir de inte. De blir mera inskränkta, ja faktiskt, därför att de mest läser det som de redan vet något om och har intresse för, med mindre möjlighet att vidga perspektiven.” (HD 23/4)

    Allt det där är sant, men det är bara halva sanningen. Han ser inte bjälken i den egna tidningens granskande öga. Det snäva, lite ängsligt politiskt korrekta medelklassperspektiv som unga och andra flyr ifrån nämner han inte; det dominerande klassperspektiv som på ett häpnadsväckande sätt förenar vänstern och högern i vår offentlighet.

    Om du överväger att sluta läsa här, i tron att detta är en sverigedemokratisk litania om PK-massmediers mörkläggning kring problemen med massinvandringen, så gör inte det. Inte av den anledningen i alla fall. Detta är faktiskt sagt från rakt motsatt politiskt håll. Man måste inte vara Sverigedemokrat för att se de allvarliga integrationsproblem som Sverige har att handskas med. Och tänk om journalistiken, istället för att om och om igen ägna spaltutrymmet åt orden rasist och fascist, hade ägnats åt att belysa de strukturella maktordningar som hindrar individer, oavsett härkomst, från att bli den de skulle vilja och skulle kunna bli. Maktordningar som finns både i det svenska samhället samt mellan och inom de olika kulturella strukturer som samhället nu består av.

    Men det har tyvärr inte gjorts i tillräcklig utsträckning. Antagligen därför att det är enklare och säkrare att samlas i mitten och ropa självklarheter mot en gemensam fiende. Ärligt talat, finns det överhuvudtaget någon som förvånas över att Sverigedemokraterna lockar rasister? Är det en nyhet? Är inte nyheten varför så många som inte är rasister lockas till partiet?

    I en ojämlik maktrelation missgynnar tystnad alltid den underordnade. Om vi tar våld i nära relationer som exempel – oavsett om våldet riktas mot kvinna, barn eller man – så gynnas alltid våldsutövaren av att alla håller tyst; alltså om man istället för att avslöja det brutala våldet tar fram familjefotot för femtioelfte gången och suckar ”oh, vad lyckliga vi är”.

    Jag vet inte hur många framgångsrika invandrarentreprenörer som har passerat revy i HD det senaste årtiondet. Grattis, säger jag. Ni är värda era leenden. Lika oräkneliga är artiklarna om problemområden (ofta i mina gamla kvarter förresten) och artiklarna om föreningssatsningar som lovar integration, du vet, sådana artiklar där någon leende välmenande kommunpolitiker minglar med ett gäng leende invandrarbarn och delar ut färgglada ballonger. Grattis, säger jag till barnen också. Även ni är värda era leenden. Problemet är bara att den typen av journalistiska gestaltningar är undantag som döljer det ojämlika klassamhällets mest bestående regel: igår log ni inte, i morgon kommer ni heller inte att le.

    Visst, den här undantags- eller turistjournalistiken kan förstås förklaras och försvaras med sinande redaktionella resurser, att det ju trots allt är bättre att spegla invandrare på detta sätt än att inte spegla dem alls. Ett gigantiskt trovärdighetsproblem uppstår dock när ingen, utom möjligtvis den svenska medelklass som är journalistkårens förkrossande majoritet och sista bastion av prenumeranter, känner sig tillfreds med den bilden.

    Av rädsla, både för att spela rasister i händerna och för att förlora Svensson som prenumerant, väljer man tystnad om de verkliga problemen och konflikterna istället. Det är ett stort svek, mot både de svagaste i samhället och mot journalistiken som sådan. Journalistikens kris liknar politikens. Resultatet i valet bär syn för sägen. En fråga som jag tror förenar invandrare och Sverigedemokrater – fast utifrån motsatta perspektiv – är om man verkligen kan lita på etablerade medier och politiker. Kan man lita på någon att visa vägen vars karta inte alls tycks stämma överens med den verklighet jag ser?

    Det är inte i första hand teknik och tillgänglighet som lockar ut de unga läsarna på nätet. Den analysen är för enkel. Innehållet och de perspektiv som anläggs på innehållet är, precis som det alltid har varit när människor ändrar medievanor, av stor betydelse.

    Jag har i annat sammanhang recenserat Ken Rings nyutkomna självbiografi "Livet". I den beskriver han helt öppet sin hårda och ofta brutala livsväg genom det moderna svenska samhället. Om man i en mening ska sammanfatta skildringen så är ärlighet ett ord som måste finnas med, eftersom den så rakt och självutlämnande beskriver vad dagens samhälle förvandlar människor till – på gott och på ont, såväl invandrare som svenskar.

    Den boken, som har både sidor att bläddra i och pärmar runtomkring, tycks sälja mycket bra.