Bruno K Öijer har släppt sin första bok på sex år. Han är inne i slutskedet av höstturnén som han säger ”rullar på som planenligt, alla parter är nöjda”.

– Mötet med publiken är extremt viktigt. Det har aldrig varit tillräckligt för mig att bara publicera mig på boksidan. Så här har jag känt sedan min debut 1973.

Jag upptäckte din poesi genom en vän som inte riktigt kände sig hemma i världen. Du blev hennes följeslagare. Hon sa att hon var som en korp som slutade flyga ensam varje natt tack vare dig.

– Det låter ju underbart.

Betyder det mer än att få en Augustprisnominering?

– Ja, det kan du skriva upp, säger Bruno K Öijer och brister ut i ett långt skratt.

I förhandssnacket till nomineringarna till Augustpriset hade flera kulturkritiker lagt sitt bud på ”Och natten viskade Annabel Lee”. Så blev inte fallet.

– Jag är bara glad över att slippa bli nominerad. Det är ett oerhört kommersiellt och genomkorrupt pris som i stort sett är ett hån mot August Strindberg. Han skrev ju faktiskt romaner, dramer och poesi. Och poeterna som blir nominerade blir förnedrade varje år. Det är ett bedrövligt pris. För övrigt är att tävla i litteratur en vidrig tillställning.

Det stora genombrottet kom med "Medan giftet verkar" (1990) som tillsammans med "Det förlorade ordet" (1995) och "Dimman av allt" (2001) utgör "Trilogin". I dessa böcker utvecklade Bruno K Öijer sin karaktäristiska stil. Språket blev enklare och rakare, mer direkt.

– Jag renodlade en form av estetik som redan tidigare hade funnits i mina diktsamlingar men som inte varit så framträdande. Ambitionen var att dikterna skulle hålla i 50 år. Skrivna på ett språk som även extremt unga människor kunde förstå.

Är du mer nöjd med ditt språk i dag än förr?

– Nej, mina dikter är mina barn. Jag kan inte kasta ur några av dem ur mitt liv. Det är omöjligt. Under den här turnén spänner dikterna från 70-talet fram till nu. Under en kväll läser jag uppåt ett 50-tal. Jag repeterar aldrig utan kollar bara att jag har dem i huvudet.

Hur vill du att ”Och natten viskade Annabel Lee” ska bli läst?

– När jag skriver en dikt så jobbar jag väldigt mycket med varje text. Skriver om och skriver om. Och när det gör tillräckligt ont i min kropp så vet jag att texten är klar. Och då vet jag också vad den betyder för mig. Men när du sedan sänder ut en dikt, det vill säga publicerar den, då är det läsarens dikt och då kan du inte sätta sig till doms över vilken reaktion du kommer få över en text. Så jag förväntar mig ingenting, med andra ord.

Hade likgiltighet varit det värsta?

– Det tror jag nog. Det är nog varje författares eller konstnärs mardröm. Likgiltighet är en farsot.

Är likgiltighet det som genomsyrar vårt samhälle, som du ofta kritiserar för sin kommersialism och riktningen som politiken har tagit?

– Det är nog inte likgiltigheten. Utan tramset och lögnen.

Vad är det för lögn?

– Det finns en hel del lögner i vårt vardagsliv. Framförallt i politiken och i alla asociala medier. Det är ett enda långt streck av lögn, naturligtvis.

Jag kanske inte behöver fråga dig om du har Facebook.

– Nej, det behöver du inte.

Bruno K Öijer har alltid fått dras med epitetet outsider. I själva verket ligger folkkär närmare till hands. Ingen poet drar fulla hus som Linköpingssonen varje gång han åker på turné. Men redan från första boken ”Sång för anarkismen” (1973) har utgivningen varit sparsam. Han säger att det tar tid att läka efter en diktsamling. Plötsligt känner han att det är dags igen och den totala isoleringen äger rum i stugan i skogen. ”Och natten viskade Annabel Lee” är mer självbiografisk än tidigare verk och innehåller flera dikter om barndomen. För första gången närmar sig Bruno K Öijer faderns självmord. Pojken var två år, pappan 34.

Vissa saker

går inte att bortse ifrån

som att jag var hans son

och att han tog sitt liv../

Genom hela författarskapet rasar också en djup civilisationskritik. I nya boken hyllar Bruno K Öijer indianhjältar som vägrar kuva sig, och han ironiserar över politiker som lovar öknar men ändå blir framröstade som frälsare.

– Varje tänkande och kännande varelse i den här världen måste naturligtvis reagera på det som sker. Annars är man totalt tondöv. Omänsklig.

Du röstar inte, varför?

– Jo, jag röstar på poesin.

Varför skriver du?

– En av anledningarna är att jag inte ville bli journalist. Poesi är frihet, en nödvändig frihet.

I slutet av intervjun ger Bruno K Öijer direktiv om var jag kan hitta en ”godkänd” bild på honom. Om jag inte finner den på en hemsida, ska jag ta kontakt med en kvinna med ett ovanligt finskklingande efternamn. Jag säger till honom att det är samma efternamn som min vän har, hon som kände att hon flög som en korp med Bruno.

– Jaså, det är ju väldigt märkligt. Men du vet, det finns inga tillfälligheter i den här tillvaron.