När konstnären och curatorn Ola Åstrand för några år sedan genomgick en kris i sitt liv väcktes tanken hos honom att sätta ihop en utställning med andra konstnärer som upplevt samma sak. Resultatet är samlingsutställningen "Varning för känsliga människor", producerad av Varbergs konsthall, som nu visas på Ystads konstmuseum.

Tjugofem konstnärer behandlar ämnen som psykisk sjukdom, självmord och förlusten av ett barn. Det är en balansgång mellan det gripande och det banala, mellan ropet på hjälp och ropet på bekräftelse. Många verk är plågsamma att se, konstnären är så privat att jag blir illa berörd och generad på samma gång. Men det känns småaktigt att betona den ojämna nivån på kvalitet, det här är framförallt en utställning som ska tas på allvar.

Aldrig tidigare har så många människor i vårt land mått dåligt och behövt hjälp för att hantera det. Åstrand skriver i sitt förord att hans ambition har varit att "sätta samman en utställning där känslor och erfarenheter får plats". Det tycker jag han har lyckats väldigt bra med och varje enskilt bidrag förtjänar att bemötas med respekt.

Ett av utställningens bästa verk är Mandana Moghaddams film "Exodus" som visar en grupp väskor som flyter i vatten. Utöver sina poetiska kvaliteter är verket också otäckt aktuellt med tanke på alla de migranter som drunknar när de försöker ta sig över Medelhavet.

Roj Friberg och Karin Broos är två tekniskt skickliga konstnärer med den åldrande kroppen som gemensamt tema. I "Speglingar" gör Broos en omfattande studie av ett ansikte medan Friberg med sin karaktäristiska stil tecknar hukande, krumma manskroppar. Det är inte svårt att se det självupplevda i kroppens förändring och förfall. Börje Almquist har gjort akvareller av människoben. Med röntgensyn tycks han leta efter den mänskliga svagheten i själva skelettet.

Annika Liljedahls torsoer är klädda med obehagliga tygfigurer eller hundratals nålar som för tankarna till självskadebeteenden medan Lenke Rothmans surrealistiska teaterscener hämtar sina berättelser ur barndomens trauman. Elisabeth Moritz har med tålamod och exakthet klippt ut mönster i ett stort papper, genom vilken betraktaren kan skönja henne själv. Verket är på samma gång maniskt och varsamt, som om det tunna pappret utgjorde en skiljelinje mellan det strukturerade och det överkänsliga.

Leif Holmstrands installation "Adjusted Babies" är som en scen ur en skräckfilm med svartmålade nallebjörnar som hänger i rep. På golvet ligger ett stort antal små sopsäckar med något mjukt inuti. Kopplingen till barnkroppar är lika enkel som otäck att dra. Men mest skräckframkallande i verket är den ljudbakgrund som Holmstrand gjort med sina förvridna röster. Även Leif Claesson arbetar med ljud i sitt suggestiva verk "Syndafallet" där röster monotont upprepas som psykotiska mantran.

Eva Björkstrand visar tio teckningar och en dikt placerade tillsammans i en grupp. Många av teckningarna befolkas av förmänskligade hundar i olika, ofta farliga, situationer. I bilderna finns också en flickgestalt som interagerar med hundarna. I en bild tycks hon ta en demonliknande form. Teckningarna påminner mig om Gunnar Lundkvist, som likt Björkstrand befinner sig i en dystopisk värld mellan serien och den bildsatta poesin.

Beth B's dokumentär "Stigmata" består av nakna och rättframma intervjuer med sex tidigare missbrukare. Den är befriande konkret och prestigelös, osentimental och allmängiltig.

När de flesta av utställningens verk handlar om föreställningar och psykiska tillstånd bryter filmen effektivt av och förankrar temat i den så kallade Verkligheten, det tillstånd som existerar utanför våra egna mentala rum.