Det är ett tabubelagt ämne som det är: föräldrar som av någon anledning tycks helt oförmögna att anknyta till sina barn. Att skriva upprörda Facebook-statusar om att man visst måste få ta ett glas vin medan man ammar och hur tokig man är som bråkar med sina barn är helt rimligt och accepterat.

Men känslomässigt avstängda föräldrar är det mest förbjudna, trots att det måste finnas ett par stycken där ute. Tabut måste uppstå när något helt enkelt är för mörkt.

Åsa Grennvall är en mycket modig författare. I sin förra serieroman berättade hon om ett barns uppväxt med dessa föräldrar; titeln ”Deras ryggar luktade så gott” är kongenial med innehållet som fick mig att gråta som en flodvåg om och om igen.

”Jag håller tiden” är berättelsen om det vuxna barnet som själv fått barn - barnbarn till de avstängda - och hur hon förgäves söker kontakt, omtanke, besök, julaftnar, gemenskap och kärlek. Det gör så jävla ont, men inget fungerar. Med ihärdigheten hos någon som ständigt pillar bort en rejäl sårskorpa och tröskar omkring i det variga, inflammerade berättarjaget om misslyckade högtider, ”alla andra-spöket”, bortsnackade inbjudningar, undanflykter som att det är så jobbigt att komma och hälsa på därför att det finns ett trafikljus i Katrineholm.

Grennvalls ödsliga, svartvita teckningar säger mer än de tusen orden, och berättelser som nästan är för smärtsamma för att man ska orka ta in dem blir hanterbara genom den hos Grennvall ständigt närvarande becksvarta humorn.

Ingenting är roligt som bara är roligt, och riktigt mörker måste man få skratta åt om man över huvud taget ska kunna tänka på det.