På det första albumet "Space" är, förutom Nybergs sång, David Stackenäs gitarr central. Ett förtrollande rytm- och klanglandskap breder ut sig, inte minst i "Where flamingos fly" (vars upphovspersoner dock har förväxlats med männen bakom en annan sång med samma namn).

"Fly me to the moon" kan påminna om fado: en existentiell läsning som ställer allt på sin spets. I "Berkeley Square" har sången en nervig, hudlös kvalitet som kompletteras fint av Cecilia Perssons och Josef Kallerdahls pointillistiska piano- och basspel.

Sången gör teatralt bruk av klang- och intonationsvariationer. Den stilistiskt spjuveraktiga "Skylark" är svår att ta på allvar och det är kanske heller inte meningen.

På det andra albumet, "Birds", sjunger Nyberg mest egna stycken för röst och stråkkvartett. Återigen framträder hon som mästerlig komponist och arrangör: hör hur tätt den mångfasetterade Vindlakvartetten följer och präglar berättelserna om piloten Amelia Earhart och kosmonauten Valentina Teresjkova och hur illusoriskt musiken lyckas fånga soluppgången!

I tonsättningen av Siegfried Sassoons kända "Everyone sang" får kvartettens imitationer av fågelliv dominera klangbilden, medan textens reaktion på krigsslutet känns mindre framträdande. Stråkarnas luftiga accenter ger också oväntade nyanser åt Charles Ives sorgtyngda, förtvivlade "Like a sick eagle", med text av Keats.