Kultur o Nöje

Malmö Dockteater: "Skvalpet"

Teater Artikeln publicerades
I "Skvalpet" rör sig Erik Holmström runt spelplatsen för att komma åt de små dockorna, och föra såväl dem som handlingen framåt. Skeendet går att följa på flera vis.
Foto:Malmö dockteater
I "Skvalpet" rör sig Erik Holmström runt spelplatsen för att komma åt de små dockorna, och föra såväl dem som handlingen framåt. Skeendet går att följa på flera vis.

"Skvalpet" är Malmö Dockteaters tredje uppsättning, en pjäs om arbetet med en pjäs som ska undersöka de som hamnar vid sidan om i samhället. Kulturredaktören Sune Johannesson ser en storartad föreställning i miniformat.

"Skvalpet"

Av & med:

Erik Holmström.

Regi:

Erik Holmström & Andrea Edwards

Scenografi:

Johan Bergman

Scenografi i scenografin:

Sören Brunes

Var:

Malmö Dockteater (Hasselgatan, Sofielund, Malmö). Premiär i måndags, 9/1. Spelas till 6/3

Medan vi i premiärpubliken tar plats i salongen gör även docka för docka entré på den lilla scenen framför oss.

Det hejas och småpratas, tas i hand och presenteras i dockvärlden. En ny pjäs ska sättas upp och det är dags för ett första möte, från teaterchef till sufflör via skådespelare och tekniker. Och, givetvis, den eftertraktade regissören, en, som teaterchefen säger i sitt inledningstal, ”riktig teaterman”. En regissör som orädd vågar se och spegla samtiden genom konsten.

Scenen är en öppen platt yta på en träkonstruktion, cirka en meter stor ungefär 1,5 meter upp i luften. Öppna väggar och kameror runt om som ger oss möjlighet att även följa skeendet på en skärm.

    Skalan är 1:18, vilket gör att en 180 cm stor mänska i den här verkligheten blir en decimeter. Alla dockor sköts av den händige teaterchefen, Erik Holmström. De böjs och går fram och tillbaka, vrider sina huvud under samtalen (med hjälp av en pinne i nacken). Alltihop är smått fantastiskt!

    Och medan denna meta-handling, alltså en pjäs om en pjäs, rullar så sakta vidare med både humor, missförstånd och konflikter som övergår till fega kompromisser, rör sig hela tiden Erik Holmström runt detta stora minimala bygge för att komma åt de små varelserna.

    Kameran likaså. Nya positioner, nya scener, nya närbilder och ibland även över till andra småbyggen en meter bort. Här är till exempel den scenografi som Sören Brunes gjorde strax innan han plötsligt rycktes bort förra året.

    Allt är fascinerande. Underhållande och tänkvärt. Men om vad? Precis som pjäsen och hela dock-konstruktionen med sina olika nivåer rymmer även handlingen flera nivåer.

    För den hyllade gästregissören Erik Högström, utseendemässigt en kopia av den verklige regissören Erik Holmström, lanserar för gruppen av medarbetare sin idé om ett kollektivt arbete utan manus. Tanken är att samhällets skvalp ska granskas, de halta och lytta som inte platsar när en allt hårdare samtid väljer in och väljer bort. Men vem är skvalpet? Du? Jag? Dom andra? Några? Vi alla?

    Pjäsen i pjäsen, som också heter ”Skvalpet”, vill regissören ska byggas på intervjuer som skådespelarna gör med åtta personer med synliga eller icke synliga defekter.

    Men istället för ett djupborrande i de mänskliga och samhälleliga frågor som detta skvalp-seende väcker får vi istället följa mindre väsentliga saker, närmast icke-händelser. Som en repetition, ett möte, en skådespelares önskan om att få vara ledig i två dagar. Och den hyllade regissören visar sig oftast vara en vagt mumlande ja-sägare.

    Så förvandlas det lilla till det stora och det odramatiska till det dramatiska. Och det vid sidan om hamnar i ljuset.

    Pjäsen bjuder på både skratt och överraskningar, både gruppdiskussioner och udda personligheter (Holmström står för alla röster själv).

    Men är det inte väl långt, tänker jag och råkar då få syn på tiden på en mobil som en publikgranne i de obekväma bänkarna tar fram för att ta ännu en bild (vad folk håller på med sina mobiler!).

    Jodå. De 90 minuterarna som pjäsen skulle pågå har passerats. Vad händer? Just den repliken kommer i pjäsen. Efter ett genomdrag av deras ”Skvalpet” samlar sig alla dockor på rad. ”Kul detta”, säger den rött görkäcka göteborgarn, medan en annan undrar: ”Men är den inte för lång?”. Varpå regissören Högström svarar: ”Kanske, men det är just vad jag vill, att den ska kännas lång.”

    Genialt. Och jag lugnar mig, inser att även jag är en del av pjäsen och dess medvetna strategi om att tänja gränser, att undvika det linjära och klassiska berättandet, att inte landa i en lagolm och trevlig teaterkväll.

    Utgångspunkten i pjäsen om samhällsskvalpets storlek och innehåll stannar vid ett frågetecken. Det blir aldrig, som jag först trodde, en grundlig undersökning av ämnet. Men andra frågor ställs, inte minst den om teaterns/konstens egen position och hälsa.

    Det här är Malmö Dockteaters tredje uppsättning. De finns i ett garage på en sidogata i Sofielund. Jag hoppas de stannar kvar. Här finns både drama och verklighet.