Våldet har slagit sönder tryggheten

Det var på den tiden när jag gick omkring i Helsingborg och kände mig trygg. N. och jag gick trappan ner från Kärnan mot puben The Headless Swan. Vi hade våra Elfsborgskläder på oss. På pubens uteservering fick gästerna syn på oss. När de reste sig såg vi att samtliga hade Helsingborgs röda tröja på sig.

N. drog efter andan.

– Vi går, sa han.

I samma stund hördes ett ljud från uteserveringen. Ett tjugotal män höjde sina röster, och sjöng:

”Köp en traktor, köp en traktor, köp en plog och litta frö. För med skitlag på en plastplan kommer fotbollen att dö.”

Melodin var ”O My Darling Clementine”.

De hånade mitt lag och deras konstgräs. Jag log brett, stannade framför uteserveringen och dirigerade kören. Efteråt applåderade jag.

I dag hade jag inte gjort likadant.

För det första är puben förstörd. Tre män som kallar sig djurgårdare jagade tre män som kom från Helsingborg in i puben i lördags, krossade inredningen och misshandlade flera av gästerna.

För det andra blev en man som gillar Djurgården misshandlad till döds i söndags, på ungefär samma plats, under en av svensk fotbolls svartaste dagar.

Fotbollsmatchen han var på väg till avbröts och efteråt utbröt vilda slagsmål utanför arenan. På en film från händelsen syns hur en person fallit till marken. Flera andra rusar fram och hoppar och sparkar på honom. Runt omkring slåss och sparkar människor på varandra. ”Framåt Djurgården” hörs någon ropa.

Dagen efter lyssnar jag på Studio Ett i P1. Mina gamla kollegor i radio- huset har skickat en reporter till uppladdningen inför AIK–IFK Göteborg. ”Stämningen är god” säger Black Armys ordförande. I bakgrunden skriker en grupp människor ”Hata, hata, hata Göteborg”.

Låter det skruvat? Låter det underligt? Då ska jag säga att det enda som är ovanligt i allt detta är att en person dog av sina skador. Allt annat är normalt. Våldet, hatet, vandalismen – allt det är normalt i Sverige 2014.

Normalt och avskyvärt och jag är så ledsen att jag måste skriva den här trista texten i dag.

Jag vill kunna le och applådera människor som sjunger en fyndig nidvisa, vill kunna gå med en halsduk utan att riskera livet. Efter helgen vet jag inte längre om jag vågar.

Mannen som dog var i min ålder och i min livssituation. Det kunde varit jag. Vill jag utsätta mig själv för risken att gå på stan som en vanlig man som gillar ett lag? Vill jag utsätta min familj för den oron?

Tragedin i helgen har krossat min naiva känsla av att om jag är sjysst så är andra sjyssta mot mig. Det har berövat mig min tro att jag kan åka till en annan stad och känna mig trygg. Det är första gången jag känner så. Hela poängen med ett samhälle är väl att vi ska känna oss trygga där?

Våldet har slagit sönder min trygghet och här står jag med rädsla och en massa sorg.

Det var inte så här vi ville ha det.