50-talet var ingen dans

I sin senaste roman, ”Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona”, tar Anneli Jordahl med oss till folkhemmets Sverige. Sent 50-tal, titlar gör skillnad, dyra rikssamtal, rocken tar alltmer över jazzens fräcka roll och bland stadens nöjen syns fika på café med jukebox, bio och Folkets parkbesök. P-piller, rätten till abort och dagisplatser hör fortfarande framtiden till, liksom den ökade politiska medvetenheten som följde med 60-talet. Och moralen kunde vara dömande hård, inte minst mot flickor.

Mona, romanens titelperson, lämnar sitt hem i Dalarna direkt efter de obligatoriska skolåren, tar bussen till Östersund och en tjänst som hembiträde åt ett yngre par i farten. Ett äventyr som visar sig bli livsavgörande.

– Som ung ska man få lov att säga ja till äventyret och ge sig iväg, det är verkligen ingen varningsskrift jag har skrivit, tvärtom. Men jag vill få oss att inse att vi ska vara rädda om aborträtten, bland annat.

Vi pratar i telefon och Anneli Jordahl får till en början leta fram sina ord, hon är nämligen mitt uppe i sin kommande roman, en historia som hon för första gången har förlagt till nuet, men allt eftersom vårt samtal löper vidare desto tydligare blir unga Mona och hennes utsatta liv som gravid i Östersund. Den dans hon älskar och drömmer om och säger sig vilja ägna sig åt så mycket som möjligt tonar bort med åren, livet blev ingen dans.

– Jag tycker om skarvar, och just de här åren ser jag som en gränstid i Sverige. Industrialismen har en peak, samtidigt som det fortfarande är ett hårt klassamhälle och där flickor ska vänta med befruktningstillfället till efter bröllopsmarschen. Under min research har jag lyssnat till debatter om hederskultur i Sverige, och det handlar alltid om Dom Andra, alltså något som vi tillskriver människor från andra kulturer. Men det var inte länge sedan vi själva hade en form av hederskultur, där det till största del handlade om flickornas oskuld för att inte skada familjens heder.

Mona i romanen är en fiktiv gestalt, men grundhistorien ligger nära författarens egna liv. Hennes mamma reste just till Östersund som ung, tog tjänst hos två olika familjer, blev gravid och lämnad av fadern, som hon inte heller lyckades etablera en kontakt med framöver. När hon kontaktade sina föräldrar, alltså Anneli Jordahls morföräldrar, var första domen hård: Oäkting.

– Ja, det där är svårt att prata om, men min mormor var inte psykiskt stabil vid det tillfället. Därför de hårda orden. Senare, när kontakten återupptogs, ändrades allt och som barn kom jag att tillbringa mycket tid hos min mormor och morfar.

Anneli Jordahls biologiska far hade gått bort när hon bestämde sig för att sätta igång sitt bokprojekt, men har hon då använt sin mammas historia, både för att berätta om Monas liv och utveckling och för att fånga rätt tidsmarkörer? Nej, svarar Jordahl, hennes mamma minns inte de här åren, situationen som ung och ensam i en ny miljö var så pressande att minnet är tomt. Däremot har tidskrifter, bildarkiv och hennes faster hjälpt Anneli Jordahl i skrivandet. Förutom den egna kunskapen och fantasin.

Historien passar väl in bland de återkommande Jordahlska teman, som kretsar kring det svenska 1900-talets utveckling, där såväl arbetar- som kvinnorörelsen intar avgörande platser. Det märks i reportageboken ”Klass – Är du fin nog?”, från 2003, och i den hyllade romanen om Ellen Key, ”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)”, från 2009. Mellan alla dessa ord och meningar gömmer sig en seriöst nyfiken och undersökande fråga: ”Hur kom det sig att Sverige under 1900-talet blev ett av världens mest jämlika länder?”

För Jordahl är hennes romaner ett sätt att väva ihop berättelser om människor med ett stort intresse för politik, samhälle och sociala frågor. Hon betonar att det handlar om romaner, det är inte svaren hon vill skriva fram för läsarna, utan frågorna och gåtorna.

– Jag kan se, och även läsa om i forskningsrapporter, en tydlig backlash i dagens samhälle, med ett ökat gap mellan fattiga och rika och med en jämlikhet som är tillbaka på 60-talets nivå. Men det är viktigt att mina berättelser inte blir övertydligt politiserade, vill jag att texten ska vara det skriver jag istället en krönika.

Tycker du att det är viktigt att författarna använder sina kunskaper och sin röst för att påverka och förändra samhället?

– Nej, jag tycker inte man ska lägga på några extra uppdrag åt författarna. Vill någon sitta för sig själv och skriva obegripliga dikter har jag inte minsta problem med det.

Själv är du dock aktiv utanför dina böcker, och i valrörelsen kan man se dig i en kampanjfilm för LO, varför?

– Jag ångrar nästan det. Jag vill inte gå i något enskilt partis ledband, men när LO frågade kändes det annorlunda, då skulle jag åtminstone inte bli partipolitiskt stämplad. När jag sedan insåg att de som skulle göra filmen hade gjort en av mina absoluta favoritfilmer, ”Black Power Mixtape”, då hade jag svårt att ta tillbaka mitt ja.

På lördag framträder Anneli Jordahl i Lilla salen i det nya Kulturkvarteret, och främst tänker hon prata om – inte läsa ur – vårens roman, men också berätta om sitt skrivande och vägen fram till berättelserna. Därefter återvänder hon hem där andra författares böcker väntar på att bli recenserade och egna på att skrivas. Hösten är här.

– När jag sitter här hemma och skriver blir jag ibland rädd att det råder total kulturskymning, det är som om hela kulturen sparas bort. Mina reser ut i landet för att prata om mina böcker visar att det inte stämmer, det finns så många fantastiska människor, kunniga och engagerade, som hjälper till att hålla liv i kulturen.