GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Adler-Olsen är otäckt bra på att skildra fångenskap – men saknar intensitet

En framgångsrik seriemördare med moralisk målsättning. Nionde boken om avdelning Q håller spänningen uppe. Men man börjar ana slutet för avdelningen och snaran dras åt kring huvudpersonen Carl Mörck.
Bokrecension • Publicerad 14 maj 2022
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
”Natriumklorid” är bokseriens nionde och näst sista roman i bokserien skriven av Jussi Adler-Olsen.
”Natriumklorid” är bokseriens nionde och näst sista roman i bokserien skriven av Jussi Adler-Olsen.Foto: Tine Harden
Spänning

Natriumklorid

Författare: Jussi Adler-Olsen

Översättare: Djordje Zarkovic, Helena Hansson

Förlag: Albert Bonniers

En bilverkstad som exploderar. En rik fabrikant som tar livet av sig genom att hugga av sina händer i en utdömd maskin. Och en tv-såpaproducent som blir kidnappad och fången. Intill mordplatserna: en hög med salt, natriumklorid.

Som vanligt är det ett intrikat pussel Jussi Adler-Olsen dukar upp åt Avdelning Q att lösa. Man hittar gamla nergrävda offer och inser att morden pågått sedan 80-talet. Alla med salt och en viss systematik som signatur – morden sker på vissa kändisars födelsedagar. Och när en av medlemmarna på avdelning Q också blir kidnappad gäller det att hitta honom innan han mördas. Samtidigt kompliceras spåren av en mordlysten sekt – och att Carl Mörck plötsligt jagas av sina egna inom polisen.

Jodå, det är full fart och Adler-Olsen är otäckt bra på att skildra fångenskap, likt klaustrofobiska ”Kvinnan i rummet” som var den första delen i hans storsäljande serie om kalla fall-avdelningen Q hos Köpenhamnspolisen. Den kom 2007 och har både hyllats och filmatiserat. Efterhand har avdelningen gått från hånad till hyllad även i böckerna. De tre huvudkaraktärerna Carl, Assad och Rose har växt och inte minst har Adler-Olsen glidit ifrån det som från början var buskis noir – hälften Jönssonliganstämning, hälften svart obehaglig krim.

”Det är full fart och Adler-Olsen är otäckt bra på att skildra fångenskap”
Inger Melin, recensent

Nervige avdelningschefen Carl Mörck har hela tiden varit ankaret. Fast redan i förra boken, ”Offer 2117”, var han rätt avlägsen och även om Assad fick utrymme kom man inte personerna på avdelning Q nära. I ”Natriumklorid” förutsätts man i princip veta vilka poliserna är.

Så har Jussi Adler-Olsen också sagt att nästa bok blir den sista. Efter drygt femton år och tio böcker om avdelningen vill han göra annat. Kanske är det inte inbillning att han redan i ”Natriumklorid” började distanserar sig från avdelning Q – och visst saknas väl lite av intensiteten som fanns i både ”Marcoeffekten” och ”Selfies”?

Istället får man fokusera på intrigen. Kan en besatt seriemördare ha så uthålligt, storslaget mål och få villiga medarbetare? Långsökt? Tja – nyss berättade man i radio om en liga i Tyskland som planerat kidnappningar och mord – i hopp om att störta hela ”demokratin”. Verkligheten slår till och med Adler-Olsen.

Bokomslag ”Natriumklorid”
Bokomslag ”Natriumklorid”
Inger MelinSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.