Adler-Olsen är otäckt bra på att skildra fångenskap – men saknar intensitet

Som vanligt är det ett intrikat pussel Jussi Adler-Olsen dukar upp åt Avdelning Q att lösa. Man hittar gamla nergrävda offer och inser att morden pågått sedan 80-talet. Alla med salt och en viss systematik som signatur – morden sker på vissa kändisars födelsedagar. Och när en av medlemmarna på avdelning Q också blir kidnappad gäller det att hitta honom innan han mördas. Samtidigt kompliceras spåren av en mordlysten sekt – och att Carl Mörck plötsligt jagas av sina egna inom polisen.

Jodå, det är full fart och Adler-Olsen är otäckt bra på att skildra fångenskap, likt klaustrofobiska ”Kvinnan i rummet” som var den första delen i hans storsäljande serie om kalla fall-avdelningen Q hos Köpenhamnspolisen. Den kom 2007 och har både hyllats och filmatiserat. Efterhand har avdelningen gått från hånad till hyllad även i böckerna. De tre huvudkaraktärerna Carl, Assad och Rose har växt och inte minst har Adler-Olsen glidit ifrån det som från början var buskis noir – hälften Jönssonliganstämning, hälften svart obehaglig krim.

Nervige avdelningschefen Carl Mörck har hela tiden varit ankaret. Fast redan i förra boken, ”Offer 2117”, var han rätt avlägsen och även om Assad fick utrymme kom man inte personerna på avdelning Q nära. I ”Natriumklorid” förutsätts man i princip veta vilka poliserna är.

Så har Jussi Adler-Olsen också sagt att nästa bok blir den sista. Efter drygt femton år och tio böcker om avdelningen vill han göra annat. Kanske är det inte inbillning att han redan i ”Natriumklorid” började distanserar sig från avdelning Q – och visst saknas väl lite av intensiteten som fanns i både ”Marcoeffekten” och ”Selfies”?

Istället får man fokusera på intrigen. Kan en besatt seriemördare ha så uthålligt, storslaget mål och få villiga medarbetare? Långsökt? Tja – nyss berättade man i radio om en liga i Tyskland som planerat kidnappningar och mord – i hopp om att störta hela ”demokratin”. Verkligheten slår till och med Adler-Olsen.