Annons

All makt åt kungen när Mats Kolmisoppis lek spårar ur

Mats Kolmisoppis nya bok kastar sig utan att tveka mellan fanatisk rojalism och tankesvindlande science fiction. Kristian Fredén har läst och förundrats.
Bokrecension • Publicerad 28 februari 2021
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
I Mats Kolmisoppis författarskap hälls humorn i samma matberedare som existentiell förtvivlan.
I Mats Kolmisoppis författarskap hälls humorn i samma matberedare som existentiell förtvivlan.Foto: Julia Lindemalm
Långnoveller

Scener från hovet

Författare: Mats Kolmisoppi

Förlag: Norstedts

Anslaget känns lekfullt, rent av tokroligt. Hela familjen Korhonen tycks uppfyllda av idén att hylla – för att inte säga dyrka – allt som har med den svenska monarkin att göra. Småsyskonet Filip, som också är berättelsens huvudperson, har egentligen födelsedag den 18 juni 1976 men mamman lyckades genom någon sorts fanatisk envishet övertyga personalen på förlossningsavdelningen att skriva 19 juni istället så att gossens födelsedag sammanföll med kung Carl XVI Gustafs och drottning Silvias bröllop. Och så visar det sig ha fortsatt. I ett upplyst vitrinskåp i storebror Eriks rum förvaras ”riksregalierna”: kronan, spiran och riksäpplet medan Filip kommer undan med en mindre marmorpiedestal i ett hörn.

Men istället för att läsaren kan fortsätta le i mjugg smyger sig olusten på när skämtet liksom aldrig tar slut utan istället bara fördjupas och förvärras. Föräldrarna är verkligen knäppa på riktigt. Och otäcka. Deras fostran går ut på att barnen helt ska inrikta sig på det fina livet istället för det fina i livet. Pojkarna får försaka sina skolläxor till förmån för föräldrarnas egen konst- och vinskola, detta för att inom båda ämnena utvecklas till riktiga konnässörer med förmåga att uppleva alla de sublima nyanser som går populasen förbi.

Annons

Medan Filip ställer sig alltmer tvekande utvecklas storebrodern snart till en despot som tar sin kungliga uppfostran på stort, och framförallt blodigt, allvar. Utan att tveka slår han sin lillebror till underkastelse. Filip blir sedd som familjens svarta får helt enkelt därför att han vill få vara sig själv. Allt går mot ett crescendo och till slut ombytta roller den dag Filip får nog. Något mellanting finns inte – tillvaron är en gungbräda.

”Han och hans tre flickvänner kan sitta och resonera om de vill att det ska vara sommar eller vinter när de går utanför dörren, det är bara att välja”

Identitetsproblematiken fortsätter i bokens andra del, eller om man så vill: andra berättelse. Nu rör vi oss in något som vi än så länge får kallas science fiction. En fysiskt sett avliden gammal mans medvetande lever vidare som ettor och nollor i ett datasystem tillsammans med andra i något kallat ”Morgondagens småstad”. Här kan han vara ung, frisk och stark och göra vad han vill. Han och hans tre flickvänner kan sitta och resonera om de vill att det ska vara sommar eller vinter när de går utanför dörren, det är bara att välja, nämligen. Ingenting är ju ändå på riktigt. Inte heller behöver han äta, dricka eller arbeta. Inte egentligen. Men detta skapar också en ångest. Han vill ha begränsningar och behöva göra saker, han måste på detta vis få känna ett existensberättigande, ”ända in i det sista virtuella flashminnet”. För vem är han annars? Vad är han annars?

I Mats Kolmisoppis författarskap hälls humorn i samma matberedare som existentiell förtvivlan. ”Att vara jag är att vara ingen annan” står det på sidan 183. Det antecknade jag. På något sätt sammanfattar den enkla raden – i sin banalitet, saklighet, stolthet och sorglighet – hela denna komplicerade och oregerliga bok. Jag slår igen den med känslan av att den inte tänker lämna mig ifred på ett bra tag.

Kristian FredénSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons