Allt går igen – också det goda

Påsk. Riset med de små färggranna äggen satt i vatten, påskliljor i krukor, på matbordet prydnadstuppen som vi köpte på Åhléns för massor av år sen.

Påsk. Igen! Var det inte alldeles nyss?

Som en tivolikarusell snurrar åren på. Man sitter på sin gipshäst och ser det omgivande sceneriet – vinter, vår, sommar, höst – dyka upp och försvinna, dyka upp och försvinna. Karusellen snurrar med tiden lite fortare – fast det är bara som det känns. I själva verket är takten jämn, maskineriet stadigt.

Sen jag var mycket unghar jag varje dag skrivit ner en rad eller två i en fickalmanacka. Ibland är klottret tätare – under en resa kanske, eller under de hektiska åren med yrkesarbete, småbarn, föreningsliv och tider att passa. Ibland rätt ledsamma tider att passa. Under andra skeden är noteringarna korta: promenad mot Tosterup, Konsum. Och åtminstone de trettio senaste åren noteringar om flyttfåglar. 28 februari: lärkan sjunger. 19 mars: tranplogar. 3 maj: första svalan.

Ibland har jag haft idénatt jag skulle göra något av de där fickalmanackorna, en tidsmässig rockad. Välja ett datum och sen gå igenom just den dagens noteringar. Fyrtiofem olika elfte april. Eller kanske tvärtom: fyrtiofem datum i följd – fast inget med samma årtal. 11 april 1965, 12 april 1966, 13 april 1967 och så vidare. Ni förstår tanken?

Livet, strikt dokumenterat. Men med sammanhangen plötsligt oväntade. Viktigt och oviktigt inte längre säkert givet.

När mitt föräldrahemupplöstes ärvde jag min fars skrivbord. Genom årtionden hade pappa suttit vid det skrivbordet. Till höger om mitten är träet blanknött och skavt av hans skrivande hand.

Själv är jag vänsterhänt men ytan till vänster kommer aldrig att nötas på samma sätt. Den kvarvarande tiden, min tid, är för kort. Förresten använder jag dator.

I en av lådorna låg pappas fickur, det som han fått till sin studentexamen. Visarna hade stannat på tio minuter i tre. Uret går inte att dra upp och jag har inte försökt få det reparerat. Däremot ligger det nu synligt uppe på skrivbordet, jag har det framför mig när jag arbetar. Om jag kommer ihåg, roar det mig att passa ögonblicket när mitt eget armbandsurs visare passerar tio i tre. Tiden synkroniserad.

Inför den här påskenhar jag gjort en omläsning av Strindbergs drama "Påsk". I ungdomen var det en favorit. Nu finner jag pjäsen, tja, tillrättalagd. Men kontentan tar jag ändå till mig: Allt går igen. Och den annars hätske Strindberg är här milt försonlig. Allt går igen, säger han. Och tillägger: Också det goda.

Fordringsägaren Lindkvist tornar upp sig som dramats skräckgestalt. En familj som kommit på obestånd lever i bävan för denne man.

Och så, under påsken, dyker han upp. Skulden ska drivas in. Men vad händer? Lindkvist avskriver istället skulden. Han gör det, säger han, därför att han aldrig glömt en god handling som familjefadern en gång i ungdomen gjorde för honom. Påskens försoningsbudskap nertaget på en, låt vara lite prosaisk, check- och reversnivå. Dock trösterikt.

Jag sitter vid det gamlaskrivbordet, det som nu är mitt. "Påsk" igen – fast det var alldeles nyss. Inget särskilt händer men ikväll skriver jag i almanackan: Första sädesärlan.