1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Alltför tanklöst när Knausgård skriver om tänkandets konst

I Karl Ove Knausgårds essä om att läsa och skriva lyckas författaren inte övertyga recensenten Andrés Stoopendaal om dennes auktoritet rörande ämnet. Författarens språk är alltför floskelartat och undanglidande.
Karl Ove Knausgård glider undan och radar floskler i sin essä om att läsa och skriva.
Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT

Oavsiktligt / Fåglarna under himlen

Prosa
Oavsiktligt. Om att läsa och skriva
Författare: Karl Ove Knausgård
Översättning: Staffan Söderblom
Förlag: Norstedts
Prosa
Fåglarna under himlen
Författare: Karl Ove Knausgård
Översättning: Staffan Söderblom
Förlag: Norstedts

För några år sedan recenserade undertecknad Karl Ove Knausgårds fyra årstidsböcker (”Om hösten, ”Om vintern”, etcetera) i tidskriften Ord&Bild. Nu när jag läser om recensionen är jag inte särskilt stolt över den. Den blev i grund och botten för pretentiös. Dessutom hade jag kunnat vara mer ärlig med att jag kände en viss avund gentemot den skandinaviska litterära superstjärnan, som jag läst från det att hans ”Min Kamp” började ges ut på svenska 2010. Jag var extremt negativt inställd till årstidsböckerna.

quote
Jag fick intrycket att han helt enkelt inte verkade förstå att det han skrivit var genant att läsa.

Jag känner däremot inte någon ånger över att ha uttryckt själva kärnan i min kritik, som var att Knausgårds ofiltrerade sätt att skriva (och tänka) helt enkelt framstod som korkat. Jag fick intrycket att han helt enkelt inte verkade förstå att det han skrivit var genant att läsa. Något som tycks obegripligt om man som Knausgård ändå försöker framstå som en hyfsat intellektuellt orienterad författare som i essäliknande böcker uttrycker sina tankar om konst och litteratur. Det väcker ju en förväntning hos en att det man ska få läsa håller måttet, i synnerhet när det skrivits av en så enormt uppburen författare som Knausgård.

En förklaring till varför Knausgårds essäistiska – eller mer intellektuellt orienterade – verk faktiskt inte håller måttet kan man nog finna i den strategi som han hade när han skrev ”Min kamp”, idag att betrakta som en klassiker inom den autofiktiva genren. Tanken var då, enligt honom själv, att pressa undan självcensuren så mycket som möjligt. Att inte tänka. Utan bara köra på. Det gällde ju att hålla deadline, inte sant? Han var också tvungen att hålla känslorna i schack för att producera det dagliga pensum på kanske tjugo sidor. Han skulle inte vara smart. Inte”flink”. Endast produktiv; en manisk självbekännelsemaskin.

Problemet är att denna strategi, som funkade så ypperligt väl vad gäller ”Min kamp”, i vilken en reducering av hämning antagligen var avgörande för att nå vissa ”genombrott” av närmast terapeutisk art, helt enkelt är ineffektiv nu när den så uppenbart spiller över eller färgar in även Knausgårds senare produktion, som är något annat än fiktion av ”Min kamp”-svitens självutlämnande slag.

Tydligt framgår detta problem i till exempel ”Så mycket längtan på så liten yta” från 2018, i vilken Knausgårds analyser av konstnären Edvard Munch är banala boken igenom. Man får inte intrycket att Knausgård är riktigt mogen essäformen.

Tvärtom känns det som om han alltjämt klänger sig fast vid detta att inte tänka, att inte vara smart. Problemet är ju att det är en väldigt dålig idé om man ska kunna uttrycka något substantiellt och originellt om konst och litteratur. Vad gäller ”Så mycket längtan på så liten yta” var problemet uppenbart. Knausgård lyckades inte övertyga om att han över huvud taget förstod Munch på ett djupare plan.

quote
Vidare finns, precis som i årstidsböckerna, ett tilltal som jag uppfattar som provocerande i sin juvenila tvärsäkerhet

Samma problem tycker jag nu dyker upp i ”Oavsiktligt. Om konsten att skriva”, en essä som ursprungligen beställdes av Yale University till föreställningsserien ”Why I write”. Det känns inte som om Knausgård skriver med någon större eftertänksamhet. Han är undvikande och prokrastinerande, som han själv säger. Vidare finns, precis som i årstidsböckerna, ett tilltal som jag uppfattar som provocerande i sin juvenila tvärsäkerhet, vilket får som följd att jag inte tror på författarens auktoritet. Å ena sidan bekänner Knausgård att han inte vet varför han skriver ”och inte heller riktigt vet vad det är att skriva”:

”Det tror jag inte att någon vet, för att vara ärlig, i alla fall inte på ett sätt som går att redogöra för. Vem vänder man sig till när man skriver? Vem är jag i skriften, när formen gör det främmande för mig? Hur kan det komma sig att alla tankar liksom försvinner när man skriver, också i de mest intensiva och cerebrala reflektioner? Vad är känslor i en text som består av bokstäver, svarta tecken på en sida?”

Men å andra sidan vet han uppenbarligen allt om varför Vincent van Gogh målade. Jag får lära mig att den nederländska konstnären ”var fylld av en vilja att kommunicera den inre världen till den yttre” och att ”Van Gogh fann ett språk inte för den inre oändligheten, utan för den inre oändlighetens längtan efter att övervinna den yttre världens begränsningar och förena sig med den.”

quote
”Oavsiktligt” är alltså ett verk som jag tänker att man alltså både kan ha mista.

Tyvärr uppfattar jag bara detta som floskler. ”Oavsiktligt” är alltså ett verk som jag tänker att man alltså både kan ha mista. Men det är ändå så att Knausgård är en så pass bra författare att i stort sett nästan allt han skriver är läsvärt.

Den långa novellen ”Fåglarna under himlen”, som ges ut samtidigt, är en annan femma. Men vad kan man säga om denna obehagliga lilla historia? En Nietzschean skulle kanske mena att den i grund och botten handlar om slavmoral, en mer kristet lagd person skulle eventuellt invända.

I den grymma berättelsen flyttar en kvinna hem till sitt barndomshem för att ta hand om sin sjuka mor, och en dag kommer dottern – som möjligen är fullständigt empatistörd – på besök. Det slutar inte väl. Det är en läsvärd berättelse. Men egentligen inte så mycket mer än så.

Faktum är att jag ganska starkt misstänker att ingen av dessa korta böcker hade getts ut om det inte hade varit för att Knausgård helt enkelt är den stora stjärna som han nu är. Som exempel kan jag berätta att det på omslaget av den engelska utgåvan av Michel Houellebecqs ”Serotonin” finns en puff av blott en europeisk författare, och det är inte särskilt överraskande att det faktiskt rör sig om Karl Ove Knausgaard. I mina ögon är detta imponerande, rätt så coolt och … ja, troligen en smula avundsvärt.

Faktaruta

Född: Karl Ove Knausgård föddes den 6 december 1968 i Oslo och uppvuxen på Tomøy vid Arendal.
Kuriosa: 2015 kom, sjutton år efter originalutgåvan, Knausgårds debutbok ut i svensk översättning, med titeln ”Ut ur världen”. Bokens tema om den 26-åriga huvudpersonens dragning till en 13-årig flicka väckte stor uppmärksamhet.
Knausgård gifte sig 2007 med den svenska författaren Linda Boström Knausgård som nu är aktuell med den självbiografiska romanen ”Oktoberbarn”. Paret separerade 2016 och Knausgård bor idag i London.
Första meningen i ”Oavsiktligt. Om att läsa och skriva”: ”Frågan om varför jag skriver låter enkel, men enkelheten är förrädisk, för nu har jag suttit här vid mitt skrivbord i södra Sverige i tre dagar utan att komma någon vart med den.”
Första meningen i ”Fåglarna under himlen”: ”Den nya patienten satt rak i sängen när jag kom in i rummet, klädd i sjukhusets blå skjorta.”

Läs mer

Hässleholm

Nu är Covid-teamet igång: Ska minska smittspridningen

Enhetschefen om kommunens nya covid-19 team.

Sport

Stressat KFC förlorade mot BK Olympic

Sent mål sänkte hemmalaget.

Sport

KDFF räckte inte till mot FC Rosengård

Andra raka förlusten i allsvenskan.

Kristianstad

Utbildningschef om HD-dom: ”Jag välkomnar utfallet”

”Domslutet är en förutsättning för att kunna bedriva en vettig skolverksamhet.”

Sommar i P1

RECENSION: Så bra var Hedda Stiernstedts sommarprat

När skådespelaren Hedda Stiernstedt sommarpratar hinner hon med mycket.

Sommar i P1

Med Adalberths filosofi finns snart inga miljardärer kvar

Klarnagrundaren berättar om sin väg mot ekonomiskt oberoende – och hur den inte gjorde honom lycklig.