Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Amanda Gormans dikt passar in i den tydligt amerikanska patriotiska traditionen

Amanda Gorman väckte stor internationell uppmärksamhet när hon läste sin dikt The hill we climb vid installationen av president Joe Biden. När boken nu kommer i svensk översättning, Berget vi bestiger, läser kulturjournalisten Thomas Kjellgren en tillfällesdikt begränsad till sitt ceremoniella ögonblick och där den svenska översättningen har både viga och stolpiga lösningar.
Amanda Gorman läste sin dikt för första gången vid Joe Bidens presidentinstallation tidigare i år. Den fick megagenomslag och spreds över världen.
Amanda Gorman läste sin dikt för första gången vid Joe Bidens presidentinstallation tidigare i år. Den fick megagenomslag och spreds över världen.
Foto: Patrick Semansky

Färgsprakande och livsbejakande stod hon där, Amanda Gorman, på trappan till Kapitolium i Washington och läste sin dikt ”The hill we climb” vid installationen av president Biden. Hon framstod genast som en visuell vitamininjektion i ett alltmer bleknande, åldrande presidentlandskap. Sällan har väl en enstaka dikt fått en sådan uppmärksamhet, även om det nog mindre var orden än hennes elektrifierande utstrålning som fäste. Men visst: bilderna av en ”mager svart flicka, vars ätt varit förslavad” och ”ett land blåslaget men vackert” etsade sig fast.

POESI

Berget vi bestiger

Författare: Amanda Gorman
Översättning: Jason Diakité
Förord av Oprah Winfrey
Förlag: Polaris

När jag nu läser dikten på en boksida, och i svensk översättning ”Berget vi bestiger”, märks det tydligt hur knuten, och begränsad, texten är till sitt ceremoniella ögonblick och till sitt ursprung i spoken words muntliga flöde. Det är inte så mycket mer än en tillfällesdikt, inlemmad i en tydlig amerikansk patriotisk tradition där pendeln snabbt slår mellan optimismretorik och utslitna poetiska bilder om ljus och mörker.

Översättaren, Jason Diakité, Timbuktu, har stundtals hittat smidiga, nästan viga, lösningar på Gormans ordlekar men lika ofta fastnar han i stolpiga och otidsenliga formuleringar (”förmåga att rätt råda, de hav vi må vada”). Den musikaliska språkrytmen har han naturligtvis genomgående en fin känsla för.

Det internationella översättningsarbetet med Amanda Gormans dikt har ju annars förmörkats av en märklig debatt om att man måste ha ”rätt profil” (ung svart, aktivistisk kvinna) för att rätt kunna tolka henne. Något som tidigare stoppade både katalanen Victor Obiols och nederländskan Marieke Lucas Rijnevelds översättningar av dikten.

Inte minst mot bakgrund av detta hade den här utgåvan dessutom tjänat på att ha varit tvåspråkig. Att vi parallellt kunde läsa originaltexten och den svenska tolkningen.

Läs mer