Andersson, Jenny: "När framtiden redan hänt"
Ingen idédebatt inom socialdemokratin? Nej, hävdar Jenny Andersson emfatiskt. Dess bättre är hennes bok ett exempel (troligen ett av alltför få dock) på motsatsen. Den är både tankediger och välskriven, "När framtiden redan hänt – socialdemokratin och folkhemsnostalgin". Till professionen ekonomihistoriker, och stundtals rätt inspirerad av Palme-biografen Kjell Östberg, verkar hon ändå i en närmast tvärvetenskaplig anda.
Däremot befarar jag att Mona Sahlin, som väl får anses vara en rätt typisk exponent för vad som här kallas socialdemokratins "antiintellektualism", svårligen hänger med i resonemangen och tankesprången. Synd för henne och partiet i så fall, eftersom Andersson – vars kritik överlag kommer från vänster – faktiskt serverar en del förslag också. Till dem hör en språklig kursändring, från ett oreflekterat anammande av högersidans ekonomism och valfrihetsfundamentalism (inklusive sådant som entreprenörskap och humankapital) till en tydlig betoning av klassiker om universalismen och medborgarrättstanken.
Det handlar vidare, menarAndersson, om att återerövra folkhemsbegreppet från konservativa krafter (alliansen i allmänhet, moderaterna i synnerhet) och skamlöst nationalistiska exploatörer (sverigedemokraterna). Kan nog bli en svår uppgift, i klass med den att ta tillbaka den blågula flaggan från smyg- och helrasisterna.
Frågan är – och det är jag som väcker den, inte Andersson – om det inte vore mest radikalt och på sikt klokast av socialdemokratin, eller den svenska vänstern generellt, att lämna folkhemmet därhän. Ofrånkomligen bär ordet trots allt – hör bara med invånarna i Rosengård – på exkluderande konnotationer.
Fast i dagsläget torde det vara politiskt självmord, eftersom det stora slaget om väljarna sker i mitten, där det – trots eller snarare tack vare EU, globalisering och finanskris – är högkonjunktur för just folkhemsnostalgin och gamla godingar som "den svenska modellen". Fredrik Reinfeldt är ju inte bara statsminister, han är ledare för det nya arbetarpartiet också.
Mest radikal är Jenny Anderssonnär hon svär i den samförståndspolitiska kyrkan och verkligen pläderar för nödvändigheten av att ånyo kritiskt analysera själva kapitalismen. För "finanskrisen går inte att förstå utan begreppet kapitalism, eftersom den är helt och hållet genomkapitalistisk till sin karaktär". Ord och inga visor.
Framför allt ser Andersson i socialdemokratin ett visionslöst parti som "saknar världskarta" och förmågan att ställa en relevant samtidsdiagnos och till yttermera visso (man kan jämföra med partiets oförmåga att fånga 68-rörelsen) håller på att förlora en samhällskritisk generation till vänsterpartiet eller utomparlamentariska rörelser.
