Angeläget fängelsedrama

Med dokumentärt material från livet innanför fängelsemurarna skapar Teater Fryshuset en föreställning som rymmer lika många tankar som känslor. Kulturskribent Anders E Larsson ser ”Välkommen hem”.
Kultur • Publicerad 10 april 2014
Jonatan Rodriguez, Ulf Stenberg och Jarmo Mäkinen i fängelsepjäsen ”Välkommen hem”.
Jonatan Rodriguez, Ulf Stenberg och Jarmo Mäkinen i fängelsepjäsen ”Välkommen hem”.Foto: Foto: Jens Choong

Teater

"Välkommen hem". Manus: Mattias Brunn. Regi: Emil Rosén, Ulf Stenberg. Medverkande: Jonatan Rodriguez, Ulf Stenberg, Jarmo Mäkinen. Gästspel av Teater Fryshuset på Kristianstads teater, 9/4.

Om någon bryter samhällskontraktet, det som gör att vi kan fungera tillsammans, vad ska vi då göra med den som inte förmår hålla sig till ett accepterat beteende? Samhället måste ta hand om utstickaren, göra så att den stora massan kan gå på gatan utan att riskera att bli utsatt för våld eller andra övergrepp. Kriminalvården träder in. Och så långt allt gott – för att ett modernt, postkrigiskt samhälle ska kunna tillgodose största möjliga trygghet för så många som möjligt tvingas vi inskränka friheten för de som inte kan hantera den.

Teater Fryshuset arbetar dokumentärt, med autentiska vittnesmål som grund. I ”Välkommen hem” förmedlar skådespelarna, med ytterst trovärdig jargong, i princip ordagrant transkriberade samtal inifrån Sveriges anstalter, som samlats in under flera års tid. Med stolar och ett par flipflops som rekvisita möter vi tre livsstilskriminella män (93 procent av alla interner i Sverige är just män). Gemensamt för de alla är att de spenderat mer tid innanför än utanför murarna. Hur blev det så?, är frågan som hänger i luften.

Kontentan, vilket framkommer under publiksamtalet efteråt, är att samhället borde ägna mer resurser och uppmärksamhet åt problemindivider redan i unga år. Det kostar det offentliga enorma summor att ta hand om kriminella som åker in och ut ur fängelset – bättre att plocka upp och stävja avvikande beteenden på ett tidigt stadium. Men hur gör man det egentligen? Har samhället tillräckligt med verktyg för att klara detta?

En aspekt som inte går att komma ifrån – och som i högsta grad påverkar dagens fångvård – är frågan om vilken roll som den nu 20 år gamla psykiatrireformen spelar. Ulf Stenberg, en av Teater Fryshusets två konstnärliga ledare, talar om ”skyddsfaktorer”. Familjen är en, men det sitter många interner med psykiatriska diagnoser på anstalterna, som förmodligen vore betjänta av vård på annan plats. Är ökade möjligheter till tvångsvård en bättre lösning för både individ och samhälle?

En känslig fråga i sammanhanget, som ändå måste adresseras, är denna: Måste vi i slutänden acceptera att det finns individer som helt enkelt inte har vad det krävs för att fungera i samhället –att vi inte kan rädda alla?

Alla söker vi gemenskap, hittar vi den inte i den verkliga världen så kanske den finns innanför murarna (en av de tre är ”kåkskadad” och kallar fängelset för sitt enda hem). Oavsett vad det beror på, så känns det som ett misslyckande att tryggheten stavas fångenskap.

Sune Johannesson
Anders E Larsson
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.