Arken, Ishøj: "Skagensmålarna – i nytt ljus"

Solen silas genom lövverket och glimmar i champagneglasen när konstnärerna på Skagen håller fest. Tillsammans med Michael Anchers målningar av sommarklädda strandflanörer i skimrande aftonljus har P.S. Krøyers mästerverk "Hipp, hipp, hurra!" blivit något av sinnebilden för konstnärs-kolonin, som samlades där 1870-1910. Här odlas drömmen om det ljuva livet i goda vänners lag, tätt inpå den storslagna naturen och långt från stadslivets bullrande modernitet.

Det är en dröm - eller kanske snarare myt - som levt vidare från 1880-talet och fram till idag. Men hur väl överensstämde konstnärernas skildring av livet i det isolerade kustsamhället med dess verkliga förhållanden?

När danska konstmuseet Arken öppnar på nytt efter ett par månaders stängning för en omfattande tillbyggnad (utställningsarealen har ökats med hela 5000 kvadratmeter och givit plats för en imponerande presentation av Arkens egen samling av dansk och internationell samtidskonst) är det myten om Skagenmålarna som står i centrum.

Med nära hundratalet målningar och teckningar ger utställningen "Skagenmålarna - i nytt ljus" en nyanserad bild av konstnärskolonins motiv och arbetsmetoder, medan katalogens kritiska essäer granskar deras verksamhet ur nya perspektiv.

Klart är att den romantiserade bild som konstnärerna valde att presentera, både av sin egen och fiskarbefolkningens skagentillvaro, långt ifrån var den spontana skildring av vardagslivet, skickligt fångad i stundens ögonblick som eftervärlden gärna velat tro. Istället var flertalet målningar resultatet av medvetna iscensättningar där tidskrävande modellstudier och omsorgsfullt arrangerade motiv var regel snarare än undantag.

Drivna av sina egna föreställningar om samhällets "urinvånare" - vilka av kolonins uppburne författare Holger Drachmann beskrevs som "detta hårt prövade, hårt kämpande, beskedliga släkte av stora barn" - skapade konstnärerna en visserligen bitvis realistisk men även idealiserad och klichéartad bild av dess befolkning.

Kontrasten var skarp mellan deras studier av väderbitna fiskare i sydväst och grova arbetskläder i händerna på havets naturkrafter (mellan 1858 och 1882 förliste 1200 skepp längs den danska västkusten) och skildringarna av konstnärskolonins medlemmar och sällskapsliv som del av ett elegant, lätt bohemiskt borgerskap. Det var en distans, som trots att målarna vurmade för det nära förhållandet till skagenborna, speglade det avstånd som konstnärerna tydligt markerade mot sina modeller vad gällde social och intellektuell status och klass.

Avsikten var dock knappast att förringa den hårt arbetande fiskarbefolkningen, utan snarare att lyfta fram de äkta och ursprungliga värden som deras strävsamma liv i målarnas ögon symboliserade. Bakgrunden fanns att söka i de skandinaviska konstnärernas egen flykt från storstädernas industrialisering, trängsel och smuts.

Till saken hör även utvecklingen inom måleriet, där Skagenkolonin med sitt friluftsmåleri och sina motiv hämtade från naturen och vardagens värld framgångsrikt etablerade sig i opposition mot konstakademiernas klassiska ideal som satte det högstämda historiemåleriet främst.

Paradoxalt nog innebar deras succé att själva kärnan i det enkla liv som de hyllade alltmer försvann. Uppmärksamheten kring deras måleri drog en växande turism till byn medan den traditionella fiskarnäringen minskade i betydelse.

Snart gjorde även den av konstnärerna kritiserade moderniteten sitt intåg i Skagen, som runt sekelskiftet och 1900-talets första decennier fick såväl hamn och järnväg som elektricitet.

Carolina Söderholm

kultur@kristianstadsbladet.se