"Ateister låter som missionärer"

Det finns många slags fanatism. Det engagemang som övergår i fanatism kan gälla politik, motorcyklar, film, filosofi, religion. Ja, det kan handla om praktiskt taget vad som helst. Det obehagliga är när politiken och religionen möts och förvandlas till dogmatisk fundamentalism. Dessa rörelser är genom historien de allra farligaste: nationalismen, kommunismen, nazismen, maoismen, fascismen… överallt förenas politik med en tro starkare än järn.

Denna tro vill jag beteckna som religiös oavsett vad den själv betecknar sig som. Det religiösa ligger i att den ger sig hän åt en tro, rationell eller irrationell, som sätts över allt annat. I vår del av världen kämpar olika rörelser om massans själ: kristna, muslimska, antifascistiska, nationalistiska, separatistiska och andra. Men det är sällan som annat än de kristna och muslimska rörelserna betecknas som religiösa.

I mina ögon är de religiösa allihop, också de som är uttalat anti-religiösa, då de ansluter sig till ett regelverk, en uppsättning koder eller föreskrifter som redan i sina formuleringar kan påminna om texter hämtade ur Bibeln eller Koranen.

"Venezuelas president Hugo Chávez är en av dagens latinamerikanska ledare som tydligast drivs av sin religiösa övertygelse. Precis som USA:s president George W Bush använder Chávez en retorik som bygger på gud och djävulen, himmel och helvete, frälsning och undergång, ont och gott. Det är inget fel i att vara troende ledare, men för att vara en vänsterpresident är det minst sagt anmärkningsvärt att all politik utgår ifrån religiösa föreställningar. Hur litar man på en ledare som hänvisar till en högre makt vid frågor om sin politik?" skrev Zaida Catalán, jurist och kommunfullmäktigeledamot (mp) i Stockholm stad, hennes pappa flydde från militärkuppen i Chile 1973.

När hon skrev om detta i sin blogg fick hon en skur av ovett från svenska socialister och Cháves-vänner som anklagade henne för att vara "nyliberal och reaktionär". Poängen i hennes resonemang är att en uttalat socialistisk president, som talar "i folkets namn" också förlitar sig på Gud när han bygger en ny diktatorisk stat, med en författning som direkt uppmanar militären att lägga sig i landets civila liv!

Anti-religiositet och "socialism" visar sig i det här fallet vara ett utmärkt exempel på just religion! Staten är Gud, författningen är Den heliga skrift, helvetet är USA. Chávez har därmed blivit den senaste "tänkaren" som bekräftat min misstanke om att "religion" kan se ut ungefär hur som helst.

Nu har Chávez just förlorat folkomröstningen om en ny författning, som bland annat skulle slå fast att Mannen med de stora anspråken skulle vara president på livstid. Därmed försökte han ansluta till Tito, som enligt den jugoslaviska författningen från 1974 skulle vara livstidspresident. Går man utanför Europa leder det väl närmast tankarna till Nordkorea som efter Kim Il Sungs styre numera har en ärftlig monarkistisk kommunistisk diktaturpresident. Det är inte illa. Tack och lov förlorade Chávez valet. Man får anta att det beror på "nyliberala och reaktionära" strömningar.

Religion kan se ut lite hur som helst. Den kan också uttrycka sig som "anti-religion", ateism. Det som en gång var en tydlig markering mot all tro på en högre makt och ett bejakande av förnuft och rationalism har idag utvecklats till ett eget sidoskott i religiös riktning. Ateismen håller sig förvisso inte med en personifierad gud, men många debattörer argumenterar i ett tonläge och med en stil som påminner om klassiske missionärens. "Ateism" är idag en skola bland många andra som predikar istället för att argumentera.

Det rimligaste måste vara att förhålla sig kritisk och skeptisk till alla skolor och trosbekännelser; kristendom och islam, vegetarianism och klimatprofetior, konsumism och ateism. Ismerna har alltid fungerat som slickepinnar för människor i särskilt stort behov av tröst.

Mitt behov av tröst tillfredställs sannerligen inte av några självutnämnda eller anställda profeter och förkunnare. Trösten kan jag bara söka i en bottenlös sorg över människans väg mot förintelse och självutplåning. Den tar sig så många uttryck i litteraturen och musiken att det både räcker och blir över. Istället för pamfletter, religiösa textsamlingar, propaganda och avlatsbrev vänder jag mig direkt dit.

Kanske är det just där som sökandet efter det heliga kan börja?

Thomas Nydahl