Avancerat, lekfullt och njutbart av Linus de Faire
Soledad Peñas melodram
Författare: Linus de Faire
Förlag: Albert Bonniers förlag
Det är en trixig och durkdrivet begåvad lek med genrer Linus de Faire ställer till med i sin andra roman, ”Soledad Peñas melodram”. Det är alltså både en roman och en melodram, vilket senare innebär att det rör sig om ett sceniskt stycke, vilket också tydliggörs av att det i texten av och till förekommer korta, kommenterande körinslag efter vördnadsvärd antik modell.
För övrigt förlöper handlingen enligt för romanen gängse episk modell, för att i bokens sista kapitel ersättas av en pjäs, en renodlat scenisk-dramatisk text, som både blir parodisk, genom att den vänder tillbaka i romanen och kommenterar den, och samtidigt lämnar en del nycklar och förklaringar till de aktioner och lidelser som utspelar sig där. Det är en avancerad, lekfull och mycket njutbar litterär konstruktion som Linus de Faire åstadkommit, i denna sin blott andra roman efter Katapultprisvinnaren ”Boken om Yousef” från 2017.
Medelhavsmiljön är kvar från den boken, men nu rör det sig om ett sjudande spanskt familjedrama, som utspelar sig i Granada och på Balearerna, alltså ögruppen dit Mallorca och Ibiza hör. Dit kallas huvudpersonen Soledad sedan hennes mor Genoveva i en kyrka attackerat en diakon med en stor fisk som tillhygge. Soledad får raskt lämna arbetet med sin litteraturvetenskapliga avhandling vid universitetet i Barcelona, och dessutom lägga på is den populärvetenskapliga bok hon baserar på avhandlingen. Som handlar om krislitteraturen i Spanien, alltså litteratur tillkommen under påverkan av 00-talets djupa ekonomiska kris, som slog hårt mot många länder, liksom mot Spanien.
”Soledad kommer att tillbringa mycket tid med sin far, en pensionerad polis, som tillsammans med sina krogkompisar spelar amatörteater”
Soledad tvingas in i en ny tillvaro, där familjen blir central i livet, medan karriären glider undan. Hon kommer att tillbringa mycket tid med sin far, en pensionerad polis, som tillsammans med sina krogkompisar spelar amatörteater, och det är för denna grupp inte alltför lysande aktörer men brinnande entusiaster Soledad ska åta sig att skriva den pjäs som blir avslutningen på romanen.
Hon enrollerar sin motsträviga syster Inés för att ta hand om modern, som utan tvivel har en diagnos som gör att hon behöver psykiatrisk vård, samtidigt som hon drivs av besynnerlig övertygelse om att hennes yngsta dotter María, som dog i samband med födseln, faktiskt är i livet.
Här fördjupar Linus de Faire berättelsens tematik, när kvardröjande spår i det spanska samhället efter fascistdiktaturen går i dagen. Runt 2010 aktualiserades historien om hur tusentals nyfödda barn stulits från föräldrar med för regimen förhatliga åsikter, och sålts eller adopterats bort. Och det är en sådan berättelse som utgör den dokumentära grunden för romanen. Precis som skedde i verkligheten år 2011 ska också i romanen en grav öppnas i jakt på den sanning som plågat Genoveva genom livet.
Det är ju ett både skakande och tragiskt underlag för en bok, men Linus de Faire lyckas samtidigt göra den till en förunderligt livfull och episkt slagkraftig historia, som räknar starkt släktskap med Pedro Almodóvars filmer.
