Bannerhed: "Ensamhet den nya folksjukdomen"

"Döden bakom styret", skämtar Tomas Bannerhed halvhjärtat och hoppar av sin röda DBS. Han budade till sig den rostiga gamla vägfaran för att få Södermalm att minna något mer om småländska Uråsa där han växte upp.

Sju år har gått sedan Augustvinnande "Korparna" lärde Sverige att kronörnen är en förträfflig apjägare, att näshornsfågeln murar in sina ägg, och att kvalen för den som försöker undkomma sitt arv är oerhörda. Nu är han tillbaka med "Lugnet", om Urban som flyttat till Stockholm i hopp om ett bättre liv. Men saker går inte som han tänkt, och snart sköljer han ner burkbönor med elefantöl och onanerar till bilder av sin exflickvän.

I båda böckerna fångar Tomas Bannerhed hemlösheten i flykten _ i "Korparna" drömmen att lämna glesbygdsstretet, och i "Lugnet" svårigheten att finna sig tillrätta i stadsmyllret.

- I ungdomen längtade jag barabort-bort-bortfrån den här lilla byn, och jag smet ofta undan de dagliga sysslorna i lantbruket.

Men i skogen ingår isoleringen i förutsättningarna. När han flyttat till Stockholm lärde han sig den svåra känslan att vara ensam bland andra.

Värst var somrarna, när alla skulle vara så bruna och lyckliga. Många av hans vänner kom från välordnade förhållanden med lantställen och täta familjeband, och ensamhetskänslan var ibland förlamande. Han tog inga initiativ till att träffa vänner, utan cyklade runt i innerstan i hopp om att någon skulle slå upp ett fönster och bjuda in honom.

- Hos Urban är det ju fråga om ett djupt självförakt och en panisk rädsla för att bli avvisad: "Varför skulle någon nedlåta sig till att vilja vara med mig?" Och vågar man inte ta risken att få ett nej så kan man inte heller få ett ja.

I boken fryser Urban in sin sperma i numrerade koppar och brevväxlar med ett företag i Arizona som säljer evigt liv. Enligt Tomas Bannerhed finns en specifikt manlig form av isolering, där kvinnor delar sin ensamhet med andra och män sluter sig i sig själva.

- I flera decennier har det talats om stress, men den stora folksjukdomen är ensamheten. Inte minst som en paradoxal effekt av de sociala mediernas revolution. De skulle ju föra oss samman, men när man ska flytta hjälper det inte att ha många vänner på Facebook om ingen kommer och bär lådorna. Det är en skenbar gemenskap.

När han besökte New York i samband med att "Korparna" kom i engelsk utgåva sa en författare att man flyttar till Manhattan för att utplåna sitt förflutna. Orden fick det att gunga till.

- Jag har alltid känt mig ensam, men när min mamma dog för några år sedan drabbades jag av en annan sorts, mer existentiell ensamhet. En kris helt enkelt. Jag insåg att hon hade varit mitt fäste i världen. Trots att jag har egna barn förstod jag att jag på något egendomligt sätt hade identifierat mig själv mer som barn än som förälder.

Romanen hjälpte honom att bearbeta sin mammas död, och känslorna av övergivenhet och meningslöshet har bidragit till porträttet av Urban mer än han hade tänkt sig.

Bokens titel åsyftar det mentalhem där Urbans mamma bor, och han besvarar aldrig hennes brev. Tomas Bannerhed har själv erfarenhet av psykisk sjukdom i släkten, fast på andra sätt än i boken, och vet vad det kan föra med sig både för den sjuke och för de närstående som känner sig otillräckliga.

- Jag brottas ännu med skuld för att jag ville gå min väg, läsa och resa, träffa nya människor, lyssna på musik och dricka vin i Stockholm, trots att mina föräldrar aldrig förväntade sig att jag skulle stanna kvar. Samtidigt ligger det ju i människans natur att söka nya horisonter, annars hade vi fortfarande gått runt som inavlade halvapor på savannen.

Han har en stående inbjudan till hembygdsföreningen i Uråsa, men tanken har känts för jobbig. Han famlar efter en förklaring, men gissar till slut:

- Kanske undrar jag om de som stannade kvar är lyckligare. För mig var det där stillastående livet där alla känner alla rena skräcken, men det finns ju något fint i att ingå i ett sammanhang. Kanske är det vad människan är lämpad för; vi har ju levt i små flockar i alla tusentals år. "Lugnet" kan ses som en skildring av processen att bryta sig loss från gruppen, och av vilket pris det kan ha. (TT)