Bladvändare om en mor och en dotter

Det här är en fin, obehaglig och välskriven berättelse om ett osunt förhållande mellan mor och dotter. Relationen är en tydlig produkt av den tid som skildras. Boken är en bladvändare, som läsare vill jag vidare, jag vill hela tiden försöka förstå vad som händer.

Inger Edelfeldt har inte gjort det lätt för sig eftersom hon väljer jag-formen. Det är genom Mirandas/Miras ögon vi upplever historien. Den lilla flickan ser världen i brottstycken och känner mer än förstår. Tonåringen har en kritisk blick och analyserar bättre. Men ingen av dem begriper. Det gör inte vi läsare heller. Men vi anar. Miranda ägnar en stor del av sitt liv åt att hantera barndomens trauma.

Det här är en av de bättre skildringar jag läst om vad som händer ett barn som växer upp utan kärlek och där just frånvaron av ömhet ska döljas genom uppmärksamhet och överbeskyddande. Mamman håller flickan nära och är nöjd över att vara behövd. Samtidigt som hon klagar över att hon är låst. Försöker flickan vidga sina räjonger – genom vänner till exempel – är mamman genast där och kritiseras sönder vännen. Inget/Ingen duger. Så Miranda/Mira sitter mest hemma och tecknar. Det är något hon är bra på.

Den naturliga följden blir ett utanförskap som realiseras genom mobbing. Genom hela skoltiden blir Miranda mobbad, utfrusen, förnedrad. Men lär sig tiga och fly.

Skapandet håller henne vid liv och långa historier kommer till om Guldflickan som bor i en förtrollad värld – men som liksom Miranda utsätts för grymheter. Den vita snön – titelns andra led – kan symbolisera Mirandas skräck för det tomma, arket, det ska fyllas för att kunna uthärdas.

Att läsa om Mirandas fastlåsta situation är direkt plågsamt och hennes sammanbrott är näst intill förutbestämd – det enda sättet att ta sig ut. Som andra vinddrivna existenser hittar hon till slut folkhögskolan, en form som bättre passar hennes sätt att utvecklas.

Jag läste boken med mycket stor behållning. 1970-talet är även mitt och Edelfeldt har lyckats återskapa det in i detalj utan att låta skildringen tyngas. Miljöskildringen är större än så, den samspelar med bokens karaktärer och som läsare funderar jag över om just denna typ av mor-dotter-relation hade kunnat uppstå i något annat årtionde. Samtidigt vill jag inte göra mamman till enbart en produkt av sin tid, hon har fler lager än den förkrympta hemmafruns. Nu när vi har Mirandas historia skulle jag gärna vilja se mammans.