Böckmans tidsresor

Första gången konstnär Bengt Böckman klev i land på Capri var känslan överväldigande. Så skönt, tänkte han, så skönt att äntligen komma hem.

Trots att han sedan dess har tillbringat två månader årligen i 25 års tid på ön, kan han inte peka på vad som är så fascinerade. Han älskar öns, som han säger, "operamiljö", och även om han har målat en mängd bilder med Caprimotiv – en tredelad trappsvit finns till exempel med på Samlargrafik – passar ön perfekt för hans övriga motivvärldar.

– För att få fram den nostalgiska ton som ofta finns med i det jag gör, behöver jag distans. I stället för att vara mitt i det jag målar, sitter jag hellre och kommer ihåg hur det var.

Bengt Böckman harlärt sig att man bör vara reserverad inför journalister, för att inte riskera få en bisats uppblåst i rubrikformat. När jag lämnar Samlargrafik har jag ett block med flera bra bisatser. Om hans smak för goda viner, tankar om galopphästar, Tredje mannen-dufflar, och de originellas brist på originalitet och tillåtande attityd. Och så lite om samtidens konst.

– Tidigare var det en svensk konstnär jag verkligen såg upp till, en konstnär med en stark personlighet och som inte var en svensk variant av en internationell trend. Max Walter Svanberg. I dag intresserar jag mig inte så mycket för konstlivet sedan alla dessa installationer. Jag går på mina vänners vernissager, och hoppas att de kommer på mina.

I över 40 årstid har Bengt Böckman nu visat sin konst, och många är de gånger han har fått höra att en Böckmantavla alltid går att känna igen.

– Jag har ibland försökt måla något annorlunda, men även om jag bestämt mig för att göra en riktigt blå målning slutar det med att den ser ut som alla andra bilder. På något vis återspeglas min personlighet i det jag gör, men om det är en stor eller obetydlighet personlighet vet jag inte.

Böckmans måleri är föreställande, men rör sig i gränslandet av verklighet och fantasi, med en detaljrikedom som är lika tydlig som gåtfull. Det handlar aldrig om rebusar, säger han, och drar en parallell till sin favorit Marcel Proust.

– Proust skriver egentligen alltid om tiden. Så är det också med mina bilder; på olika sätt handlar de om tiden. Efter så här många år bär jag med mig en stor bildbank, av fotografier, minnen och notiser, som jag kan citera ur, göra associationer till eller återanvända, tillsammans med min nuvarande livssituation. På så sätt är jag en sorts intellektuell konstnär. Mina bilder är aldrig bara känslomässiga färgstråk.