Brev som ger nya inblickar i livet och skapande

Det kategoriskt fastslagna rubbade hon mer än gärna på – det gällde såväl sociala hierarkier, mönster och moral som själva könets och jagets gränser. En av titlarna på hennes böcker säger det mesta: ”Mellan extas och fångenskap”.

Hon var en befriande solitär, en främling som reste runt i världen för att vidga vår tillvaro och för att ”slippa förbländas av det gemensamma språkets lögner”. Berglunds sista bok blev ”Breven till mamma”, 2005 där hon skriver hem till mamma Rut om ett liv fyllt av märkliga händelser – allt så att de kunde göra en sista resa tillsammans.

Nu ger Thomas Nydahl ut en fin och generös brevvolym: ”Sedan möttes vi i Paris: Breven från Anne-Marie Berglund”, med material från en 24-årig korrespondens med författaren, 1996-2020.

Nydahl har inte följt någon minsta motståndets lag i sin redigeringsmetod och inledningsvis var jag en aning tveksam. Att inte återge breven i sin helhet utan endast använda avsnitt och fragment ur dem kan lätt bli både tendentiöst och ensidigt. Risken finns att man mest skapar en monoton citattrötthet. Dessutom bygger ju en brevväxling på två röster, skeenden och känslor som filtreras genom två parallella medvetanden.

Men jag förstår också Nydahls val och han lyckas skapa ett vitalt och levande urval som snabbt suddar ut min invändning. Varsamt synliggör han Anne-Marie Berglunds personlighet och skrivande så att hon verkligen framstår där, i ”minnets eviga ljus”.

Korrespondensen inleds i maj 1996 när Nydahl bjuder in Berglund till att medverka i tidskriften Ariels temanummer om Ulf Lundell. Sista brevet skrivs den 6 januari 2020. Två månader senare avlider Anne-Marie Berglund på Hospicekliniken, Ersta diakoni.

Gradvis utvecklas en ömsint och varm respekt mellan Nydahl och Berglund. Breven ventilerar litteratur och vardagsliv, vinets förlösande och destruktiva krafter. Men också kärlekens vindlingar tystnaden och ensamheten.

Ofta återkommer resorna, vagabonderandet som blev en så viktig del av Berglunds litterära sökande. Till slut inskränks resandet till att bli färjeresorna från Stockholm hem till föräldrarna i Esbo. ”När de resorna var annat än sovande i en liten hytt under vattenlinjen, kunde de också bjuda på erotiska och andra äventyr till havs, som Anne-Marie tyckte om att återberätta för mig i breven. Också de äventyren blev som små litterära pärlor, inte sällan nära sagans värld i sin ton”; skriver Nydahl i sin inledning.

Det finns en förunderlig optimism i det mesta som Berglund skriver, hur hon lyckas förmedla oväntade och livfulla perspektiv, också när hon borrar sig allt djupare in i det depressiva och destruktiva. Hennes ärlighet är nästan brutalt naken, inför både det självdestruktiva och livets alla utmaningar: ”sömnlöshet, svårmod, rädsla – det är inte sjukdom, det är existens”.

Sorgligt är det ändå att följa hur hon alltmer drar sig undan offentligheten och kulturlivet. I ett brev från december 1997 kunde hon fortfarande skriva: ”Att stå i rampljuset är något jag gillar. Det är för mig en av verkligheterna. Jag finns. Jag är i min röst, i min text. Jag glömmer helt publiken sådana stunder och är bara”. Bara några år senare tackar hon nej till alla uppläsningsuppdrag, hon drar tillbaka färdiga böcker från förlagen och stannar alltmer inomhus.

Breven från Anne-Marie Berglund ger oss inblickar i ett liv och skapande som vidgar min förståelse och som jag inte vill vara utan. Bokens auktoritet förstärks ytterligare genom alla de fantastiska fotografiska porträtten av Berglund, tagna av livskamraten Hideo Matsumoto.

I hennes ansikte fångar han känsligt in bräckligheten, beslutsamheten och den tidlösa nyfikenheten – allt detta som skapade en originell och oumbärlig författare.