Brontë, Anna: "Agnes Grey"

Ständigt denna Maria Ekman!

Jag läser helst engelsk skönlitteratur på originalspråk och upphör aldrig att förvåna mig hur lättillgänglig Jane Austen, systrarna Brontë, Elizabeth Gaskell och Virginia Woolf är i original.

När jag däremot försöker sprida mina favoriter i svensk översättning till unga kvinnor får jag ofta tillbaka böckerna med kommentaren att texten var "för svår att läsa". På senare tid har jag därför roat mig att läsa Jane Austens "Övertalning" och "Emma" och förstår vad mina unga låntagare menar; texterna, en gång väl översatta av storheter som Jane Lundblad och Sonja Bergvall (1950-talet) har en språkdräkt som numer känns föråldrad med verbformer som ingen använder, språkliga uttryck som (nästintill) fallit i glömska.

Det är därför med stor tillfredsställelse som jag följer Maria Ekmans arbete. Hon har tidigare översatt Virginia Woolfs "Natt och dag", Jane Austens "Mansfield Park" och Anne Brontës "Främlingen på Wildfell Hall". Hon var dessutom den som genom sin kongeniala översättning av Russel Hobans förtjusande "Sköldpaddsdagbok" gav mig en av mina finaste läsupplevelser.

Nu har hon vänt blickentill ännu en oöversatt roman av Anne Brontë, nämligen "Agnes Grey" som kom i original 1847. Det är en roman som engelska litteraturvetare gärna läser jämsides med Charlotte Brontës "Jane Eyre", eftersom de förenas av guvernanttemat. Att jämföra just lärarinnedelen är däremot inte särskilt givande – Jane Eyre har en enda elev och historien förflyttas snart bort från henne och fokuserar på relationen mellan Jane Eyre och Mr. Rochester. I "Agnes Grey" är huvudpersonens yrkesutövning mer detaljerad beskriven och just guvernantens mycket utsatta position är lysande dissekerad. För fin för att umgås med tjänstefolken men för simpel för att passa bland sina arbetsgivare är Agnes tillvaro isolerad. Ensamheten, tristessen och utsattheten förstör hennes hälsa. Elevernas nyckfullhet och föräldrarnas ovilja att låta guvernanten få utöva auktoritet sätter henne i en hopplös situation.

Här hade det kunnatstanna. Med en debuterande författares ilska över personliga oförrätter (för mycket är hämtat ur författarens egna erfarenheter). Men här slutar det inte. Anne Brontë vidgar perspektivet och ger oss en svidande samhällskritik, helt i paritet med Elizabeth Gaskell. Och hon finner inga försonande drag hos den inbilska, råa och obildade överklassen som ser sig som skapelsens krona och som därför har rätt att tortera fågelungar, andra djur och – anställd personal.

Håkan Bravinger säger i förordet till denna roman att det är en utvecklingsroman och det är bara att instämma. Agnes lägger fram sina fel och brister för oss läsare, låter oss "döma" henne, och därefter glädjas åt att se henne utvecklas, bli frimodigare men samtidigt behålla sin moral. Och hitta den rätte. Samma sak sker i "Jane Eyre", men mer utvecklat.

Det är, kort sagt, en intressant roman –och – i Maria Ekmans översättning – lättläst. Språket är modernt utan att vara för modernt och ett par noter gör texten än mer lättillgänglig.

Det enda jag kan invända emot är att "miles" inte översätts till sin svenska motsvarighet utan förklaras först i noterna. Men detta är – i sanning! – en randanmärkning.

Så kan inte Maria Ekmannu ge sig i kast med romaner som behöver en ny översättning? Eller är det kanske Gun-Britt Sundströms gebit?