Annons

Cissi Wallins självbiografi är utmattande läsning

Cissi Wallins berättelse fyller en funktion i berättelsen om vårt samhälle. Recensenten Annika Wall har läst.
bokrecension • Publicerad 24 september 2020
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Cissi Wallin ger ut sin bok på eget förlag, efter att det ursprungliga förlaget dragit sig ur.
Cissi Wallin ger ut sin bok på eget förlag, efter att det ursprungliga förlaget dragit sig ur.Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT
Självbiografi

Allt som var mitt

Författare: Cissi Wallin

Förlag: Cissi Wallin Produktion AB

När jag har läst ut ”Allt som var mitt” så börjar jag gråta. Det är en oväntad reaktion. Jag är ju inte överraskad över innehållet, jag har följt många av händelserna via olika medier, jag har bara inte fått det så här samlat i en berättelse förut. Och jag är helt utmattad över att ha läst om inte bara Cissi Wallins erfarenheter av att försöka slå sig fram i mediebranschen, utan många andra kvinnors försök att överleva i en kultur och struktur där vuxna mäns ovälkomna beteenden uppfattas som något som kvinnor bara ska stå ut med. Unni Drougges efterord ”Brottet att berätta” är också ett tänkvärt tillägg.

En av styrkorna i ”Allt som var mitt” finns i den vanliga berättelsen om en tjej från en liten stad som känner att hon inte passar in, som vill någonstans, vill något mer. Den delen är så hjärtskärande beskriven att det gör ont. En annan styrka är att ”Allt som var mitt” samlar många berättelser som visar på strukturen, om och om igen. Mötet med mormodern i Toronto bär bokens tema på sina axlar: Det har hänt förut, det går så långt tillbaka att det inte går att överblicka och det kommer hända igen, det händer faktiskt just nu.

”Cissi Wallin är dömd i domstol för förtal. Hon nämner inte hans namn i ”Allt som var mitt”.”
Annons

Cissi Wallin polisanmäler 2011 att hon blivit våldtagen några år tidigare, men förundersökningen läggs ner. Hon hör historier och försöker dra igång en gruppanmälan, men det går inte. Hon drabbas av ångest och posttraumatisk stress, men vill ha upprättelse. Framför allt: Hon vill säga hans namn så att alla hör. När #metoo kommer, drygt tio år senare, så gör hon det också.

Cissi Wallin är dömd i domstol för förtal. Hon nämner inte hans namn i ”Allt som var mitt”. Men hon svarar i ”Allt som var mitt” på varför hon ville nämna namnet under #metoo: Om det bara är en mansmassa av anonyma ansikten, vem ska de utsatta kvinnorna då ställa till svars? Alla män?

Det finns vissa element i ”Allt som var mitt” som jag inte tycker fungerar särskilt bra. Jag är inte förtjust i den upphackade kronologin som rör sig mellan alltför många olika tidsplan: Trots att varje kapitel inleds med ett årtal har jag svårt att hänga med i hur åren relaterar till varandra. Ibland får prosan också inslag av spänningsroman, som om Cissi Wallin försöker förstärka relevansen i sina ord. Snarare får det motsatt effekt.

Det är svårt att recensera en självbiografi utan att samtidigt förhålla sig till sanningshalten i händelser som inte går att styrka. Därför vill jag hellre ställa frågan: Varför måste du berätta denna historia? Och som så ofta är svaret: Jag var tvungen, för berättelsen fyller en funktion i berättelsen om vårt samhälle.

Annons
Annons
Annons
Annons