Cronhammar – från Kristianstad till dansk dominant

Fan, vad det är komplicerat att röka, svär Ingvar Cronhammar när vi tar oss ner till Statens Museum for Kunsts källarkorridorer för att hitta ett rökrum, ett högt och smalt skyddsrum med bord och några stolar. Här blev han inlåst kvällen innan.

Tre cigaretter försvinner snabbt, och Cronhammar berättar på sitt personliga sätt om hantverkets betydelse, om sin syn på dagens bristfälliga arkitektutbildning - "de lär sig inte ens dra ett rakt streck" - och hur man som konstnär måste lära sig att använda det allra viktigaste ordet. Nej.

- Jag har massor av kollegor som jag har den djupaste respekt för, konstnärer som funnit sin egen väg, men i vår högfrekventa tid är det alltför många som frestas att göra saker de egentligen inte känner för. Det allvarligaste med detta är inte att det de gör inte håller, det allvarligaste är att deras identitet brister.

Hur vet man på förhand när ett uppdrag är fel?

- Det enda du kan göra är det som är betydelsefullt för dig själv.

Och hur vet man det?

- Vet du som konstnär inte ens det skall du för fan inte hålla dig till det här facket.

Säljer man inget och får inga utställningar, är det då inte svårt att säga nej och fortsätta tro på det man gör?

- Blir du erbjuden ett uppdrag som är värt 450000 kronor när du knappt har pengar till mat, är det klart att det är svårt att säga nej. Men efteråt kommer du att vara glad. Det tog mig 16 år innan jag ens sålde en enda fucking skruv. När sedan ett museum hörde av sig och ville köpa ett av mina verk, fick det en enorm betydelse för mig. Du får aldrig tappa den sista gnistan av självrespekt, säger Ingvar Cronhammar, fimpar och slår sig för hjärtat. Sådan är Ingvar Cronhammar. Personlig, intensiv, kompromisslös, noggrann, generös, innerlig och frispråkig. Han röker, dricker och svär, tror på Gud, drar gärna en historia men ger sig aldrig in i förklaringar av sina konstnärliga verk. Konsten tar vid där språket tar slut, är hans åsikt.

På måndag fyller han 60 år och den danska museivärlden samlar sig för ett storartat grattis. I förra veckan hölls det en gemensam pressvisning på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn, och efter två inledningstal inför den samlade pressen och personal från de medverkande museerna var det den rakt igenom svartklädde Ingvar Cronhammars tur.

- Jag får ofta frågan om vad mina verk betyder, men de ser ut som de gör. Det är allt att säga om det, säger han från scen och berättar om en episod när Luis Buñuel i en av sina filmer bestämde sig för att placera en björn på en balkong, enbart för att han tyckte så mycket om björnar. Filmskribenterna slutade dock aldrig undra vad det egentligen betydde.

- Konsten ställer bara frågor, där finns inga svar. Hittar du en person som har ett svar på vad konst är, se då till att hålla fast honom för han är isåfall unik. Ingvar Cronhammar är idag en av Danmarks största och mest kända konstnärer, som sedan 70-talet har rört sig från personliga skulpturer av mer provocerande karaktär till stilrent svarta och blänkande kraftfulla kollossalskulpturer, inte sällan med maskinkänsla. Han finns representerad på danska museer, har gjort offentliga skulpturer, jobbat ihop med arkitekter i byggnadsprojekt och fått flera priser. Tidigare i år blev han riddare, då han mottog Ridderkorset af Dannebrogorden ur drottningens hand ("det gjorde en gammal rojalist som mig mycket stolt").

Aldrig tidigare har han haft så mycket att göra som i höst, med ett flertal offentliga uppdrag tillsammans med de tio jubileumsutställningarna och en designutställning på Konstindustrimuseet i Köpenhamn, där han för första gången gjort bestick och lampor.

"Cronhammars konst är, trots sin alltid strama form, besatt. Den hör hemma i en sfär, där man måste söka sig till de mest hängivna diktarna och filosoferna för att finna hans själsfränder", skriver filosofiprofessor Carsten Thau i katalogen inför museernas jubileumsutställningar.

Thau tycker sig se en röd tråd genom Cronhammars snart 40-åriga produktion, en röd tråd av "inkapslat våld, precision och tankar om monumentets uttrycksfullhet" och tror att det som lockar publiken är det "upphöjda, det storslagna, det magiskt rituella och underströmmen av död och glömska".

Karsten Ohrt, chef för Statens Museum for Kunst, ser i Cronhammars konst och attityd ett ständigt motstånd mot tiden och mot det allt mer trendkänsliga och stressiga konsumtionssamhället. Om Cronhammars konst säger han att den bäst kommer till sin rätt "i skymningen, som är tiden mellan ljus och mörker och tiden för förväntningar och mirakler". Det var i Kristianstads 50-tal Ingvar Cronhammar växte upp. Minns han? Jodå. Han minns de fruktansvärda skolåren, hatet mot allt vad myndigheter hette, föräldrarnas oro för sina utlevande son. Och han minns varför han lämnade Sverige.

- Jag var oense med den svenska statsmakten inom vissa ideologiska områden och fann det klokast för båda parter att samarbetet upphörde, lyder hans förklaring till varför han bytte land, från Sverige till Danmark.

Han har återsett Kristianstad ett par gånger sedan dess, men aldrig gått in i lägenheten på Kvarngatan 10 B igen. Där bodde han med sin far radiohandlaren - och även radiopionjären - och modern som var modist.

- Mina föräldrar var oroliga över min aggressivitet, varför jag klädde mig som jag gjorde och vad jag höll på med. De ville att jag skulle vara som de andra barnen. När jag var 14 år bad de prästen komma hem till oss, för att tvångskonfirmera mig.

I dag har han inget ont att säga om sina föräldrar, "de var snälla människor som ville gott", men när det gäller skolan har hatet inte avtagit med åren.

- När jag blev utkastad av rektorn, 15 år gammal, stannade jag vid dörren och spottade. Fri, äntligen fri, tänkte jag och gick ut. Skolan var ett rent helvete, jag hatade den och har inte ett enda positivt ord att säga. Reglerna, disciplinen, alla tvång. Ju högre tryck de utsatte mig för, desto kraftfullare blev mitt motstånd. Efter olika jobb och resor hamnade Cronhammar 1967 i Danmark, där så hans konstnärliga bana tog sin början med studier i Århus och medlem i konstnärsgrupperna Zygo och Sonde.

Temperamentet är kvar, liksom hatet mot all sorts övermakt. Relationen till Sverige är däremot numera bra, och han prisar såväl den svenska public servicetanken, som naturen, men hans åsikter om det svenska regelsamhället har inte förändrats. "Det är fortfarande alltför kontrollerat. Man omyndigförklarar folk."

Skolan försökte tvinga honom att lära sig psalmerna, vilket - givetvis - resulterade i att han vägrade. Därför upptäckte han sent i livet den skatt som han idag tycker den danska psalmboken är. Han blir lyrisk när han berättar om dess rikedom, och närmast tårögd när han säger att han efter mycket grubblande för fyra år sedan bestämde att döpa sig, vilket fick hans yngsta dotter att döpa sig samtidigt.

- Herregud vad jag har kämpat med gud, präster, kyrkan och synagogshelvetet. Men jag inser nu att herren aldrig var problemet, nej, problemet var dem som är här för att förvalta hans ord.

Tron och magin, livet och döden är teman som Ingvar Cronhammar har återkommit till i sin konst. Men också i sina tankar.

- Jag har alltid tänkt mycket på döden, och det har inte minskat med åren. Den enda vetskapen vi har är att vi skall dö, och den insikten kommer allt närmare ju äldre du blir.

Är du rädd för döden?

- Ja. Jag är rädd att förlora de värden livet har, jag är rädd för att förlora alla vänner. Och så har jag en rädsla för att det inte är över, jag blir alltmer övertygad om att livet inte slutar här.

Sune Johannesson