Dahlström funderar och flanerar/Tisdag
Det blir ju lätt så att man äter något ägg för mycket under påskhelgen. Jag har konsekvent ätit två kokta ägg till varje frukost hela påsken. Plus några i maten eller till maten senare under dagen. Det är inte utan att jag blev lite hänryckt av alla äggen... Då är det bra med en rejäl cykeltur. Jag hämtade ut min kära cykel efter vårrenoveringen på skärtorsdagen och nu är den i betydligt bättre form än sin ryttare. Men det ska vi ordna till - cykeln och jag och någon till som tycker det är trevligt när jag är i god form. Det räcker ju inte bara med en massa ägg... Således företogs en cykeltur på påskdagen. Den var väl inte tänkt att bli så där väldigt omfattande, trodde jag. Ack, så fel man kan ha. Vi började i lätt tempo och lämnade staden för den angränsande skogen. Men en skog kan vara en förrädisk plats. Plötsligt delade sig vägen och det var där det började. Vänster eller höger? Jag är ökänd för mitt dåliga lokalsinne (glömmer aldrig när jag tog en taxi i Sevilla till hotellet som låg 20 meter runt hörnet) men man vill ju vara en man som pekar med hela handen och vet var man står här i världen. Alltså tog jag befälet och anbefallde den vänstra vägen. Efter någon timme hade vi lämnat skogen och jag hade inte en aning om var vi var eller vart vi var på väg. Nya palaver uppstod förstås vid nästa vägskäl och nu var förtroendet för min orienteringsförmåga obefintligt. Jag förlorade initiativet och lätt protesterande hängde jag med på den väg som sades mynna ut vid havet. Det var åt rakt motsatt håll där jag bestämt hävdade att havet låg. Efter ytterligare några tusen tramptag stod vi vid en vacker sandstrand och jag försökte verka uppriktigt förvånad. "Där ser man vad stranderosionen kan ställa till med. Hela havet har flyttat sig", försökte jag. Det är både märkligt och otroligt härligt hur havet, solen och den friska luften kan förstärka smaken på så enkla saker som en kopp kaffe och en bulle. Vi satt länge på fårfällen i gott lä och såg ejdersträcken dra förbi och bara njöt av livet. Den mentala batteriladdaren gick för högtryck och stressen rann som smältvatten från de spända axlarna. Därefter fick jag ännu en gång uppleva den gamla sanningen att vägen hem är lika lång som vägen ut. Det blev till slut några mil på cykeln och gissa vilken del av kroppen som jag har svårt att sitta på... Som vanligt, va? Kåssör, Robert Dahlström" BORDER="0"Kåssör, Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se
