Annons

Dahlström funderar och flanerar/Torsdag

Djupt nere i saltkällaren
Kultur • Publicerad 3 januari 2005

Jag är väldigt förtjust i saltrulle. Det är mitt favoritpålägg när det gäller kött. Och en ständig källa till irritation och vrede. Jag kan inte förstå varför man gör sig besväret att skiva saltrullen, det går ju ändå aldrig att separera skivorna från varandra. De inte bara klibbar ihop, ofta smular de sig också i små fyrkantiga bitar. Inte ens med hjälp av en kniv går det att få loss skivorna. Detta gäller färdigförpackad saltrulle. Den man köper i manuella disken är förstås betydligt bättre och så frågar alltid expediten om hon ska dänka saltrullen. Det ska hon. Just den frågan, "ska jag dänka", minns jag från det jag var barn. Det är väl det enda som är sig likt från 1950-60-talens mataffärer. Nej, riktigt saftig och fin saltrulle på en skiva färskt bröd med en tomatskiva och lite pepparotsgrädde är en ren delikatess. Det vet danskarna också som serverar fantastiska smörrebröd med, som de kallar det, saltkött. Ofta med lite brun köttgelé. Jag har ett lite speciellt förhållande till saltkött och saltrulle av flera skäl. Ett är minnena från tiden då jag jobbade som styckarlärling på Malmö Wienerkorvfabrik, EMWE, i Malmö. Det var några år direkt efter grundskolan och jag slet som en hund men lärde mig mycket om livet. Bland styckarna fanns sådana färgstarka personligheter som "Dansken", som varit motståndsman i Köpenhamn som ung och "Josef", en jugoslav som flytt till Sverige av oklara skäl som han aldrig ville prata om. Men han sjöng märkliga sånger så det kryllade sig på ryggraden. "Dansken" var för övrigt en av de starkaste människor jag mött. Han klöv hundra grisar längs ryggraden med en bila på en dag. När han var riktigt uppvärmd högg han med bilan i enbart en hand. Längst ner i fabriken låg saltkällaren. Där nere var det trångt, lågt i taket och fullt med skräckinjagande, stora kar som var fastgjutna i golvet. I de karen staplade man saltköttet och där fick de sedan ligga en tid i saltlake. Det doftade inte blommor där nere i saltkällaren. I saltkällaren härskade två finnar iförda stora gummiförkläden och gummistövlar. De kom aldrig upp till matsalen utan hade ett eget krypin i källaren. De var fruktade och mytomspunna och det sades bland annat att de var på flykt undan rättvisan i Finland på grund av knivdråp. Men deras saltrulle var det inget fel på. Det låg alltid en stor bit i matsalen som vi fick skära av själva. Där lärde jag mig älska en bra saltrulle. Som vanligt? Kåssör, Robert Dahlström" BORDER="0"Kåssör, Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se

Robert Dahlström robert.dahlstrom@allehandasyd.se
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons