Dantevandring genom konstens rum
Aros. Det nya konstmuseet i Århus känns lyckligtvis inte som ett arkitektoniskt tempel eller en samtida katedral. Så har ju annars flera av de samtida konstmuseerna vuxit fram de senaste decennierna. Nej, här ruvar ingen visuell högtidlighet, som en hägring. Här flyter ingen konstens Ark ovanpå samtidens osorterade och krävande verkligheter.
Visst är Aros ändå ett museum som är konst i sig själv, men byggnaden framträder främst som en klassiskt enkel, kubformad solitär där funktionen är tydligt markerad. De tre arkitekterna Schmidt, Hammer och Lassen (som vann den internationella tävlingen och som tidigare bland annat har ritat Den Sorte Diamant i Köpenhamn) har skapat en byggnad som sticker ut och smälter in samtidigt.
Tio våningar högt. 17000 kvadrameter, varav 6700 utställningsyta. I stadsplanen skapar huset nya förbindelser mellan den äldre stadsdelen omkring ån och gräsområdena kring Musikhuset och Rådhuset. Från norr och syd leder två dynamiska ramper rakt in huset. Aros står där stadigt förankrat och omsluter såväl det klassiskt beprövade som det samtida nya. Här finns också en viss öppenhet mot det kommande. Även om jag själv gärna skulle sett att man ytterligare betonat några av de tankar om skapandet – och visandet – av samtida konst som genomsyrade Art Factory–idéerna i bland annat Baltic, Gateshead i England. Det vill säga öppna och experimentella projektrum och utställningssalar där konsten installeras i direkt kontakt med de publika ytorna. Men samtidigt får man ju inte glömma att det här är ett museum och ingen konsthall.
Länge var också den danska staten förvånansvärt nödbedd inför Aros-projektet. Det hela tog dessutom över tjugo år att förverkliga. Från den jylländska horisonten såg man tydligt att det fanns en viss snedvridning i fördelningen av kulturanslagen i huvudstadens favör. "Köpenhamnsk kulturimperialism", som det kallades. Till slut fick man i alla fall kraftigt utökade driftsanslag och med såväl Ny Carlsberg- och Tuborg-fonderna som Drottning Margarethe och Prins Henrik i ryggen fick man allting på plats. Ambitionen att skapa ett internationellt konstcentrum på Jylland har nog alla förutsättningar att lyckas. I informationen betecknas konstmuseet som en "mental servicestation", där den nyfikne betraktaren inte bara skall behagas utan också utmanas. "Man skal oplære antændningen; det øyeblik hvor gnisten springer mellem kunstværket og dig og dermed sætter gang i nye tanker".
Samlingarna och utställningssalarna når man genom husets "hjärta", spiraltrapporna mitt i huskroppen. I det ögonblicket påbörjas samtidigt en resa som lånat drag av Dantes Gudomliga Komedi och de nio kretsarna. En uppstigning som mäter 43 meter och där man tidsmässigt rör sig från 1770-talet och fram till år 2005.
Meningen är alltså att kropp och ögon skall renas i konstens skärseldar – ur en slags existentiell och visuell kamp skall man nå fram till en himmelsk förlösning och en synfältets ogrumliga klarhet. Själv råkade jag faktiskt börja i himmelen, på nionde våningen, och vandrade sedan nedåt. Men även en sådan vandring kan faktiskt kännas rätt uppbygglig! Dagsljuset är begränsat, utom i de översta gallerierna, med bland annat "guldalderkunsten". Vilket naturligtvis beror på att denna konst en gång skapades i direkt kontakt med dagsljuset.
På samlingarna kan man verkligen inte klaga. De är kvalitetsmässigt ojämna, ja visst – men här finns mycket att spärra upp ögonen inför: ett par oundvikliga målningar av Hammershöi och Vilhelm Lundström till exempel. Men här finns också en stor och varierad samling av popkonst, av Cobra-medlemmar och Per Kirkeby. En bra fotokollektion med samtida konstnärer konstaterar jag också. Här ingår verk av bland andra Annika von Hausswolff och Miwa Yanagi.
Mest spektakulär bland "nyförvärven" är annars Ron Muecks Boy – som först kunde ses på Venedig-biennalen 2001. Skulpturen har nästan blivit ett emblem för museet. Fem meter hög och med ett skälmskt leende på läpparna utmanar denne jättepojke varje besökares uppfattning om samtida synfält och visuella rum. En del är naturligtvis fortfarande under uppbyggnad i Aros. Skulpturparken uppe på taket är inte färdig, liksom att det saknas flera av videoinstallationerna i källarplanets mörka labyrint, "De 9 Rum". Endast fyra av rummen är "befolkade" men detta är naturligtvis också själva grundtanken – att här skall det kontinuerligt ges utrymme för de rörliga bilder som skapas idag.
Vanligtvis är jag ganska kritisk till att videokonst hänvisas till trånga, svarta "kolboxar" i källarutrymmena – men här fungerar det faktiskt riktigt bra. Verk av Tony Oursler och Shirin Neshrat framträder naturligtvis med sin självklara auktoritet var de än visas. Bill Violas verk är tyvärr tillfälligt utlånat men snart nog får man se honom i helfigur i en stor separatutställning just här i Århus. Något att verkligen se fram emot.
Aros öppningsutställningar är också intressanta. Olafur Eliassons Minding the World (fram till 16 januari) känns som en naturlig fortsättning på det illusoriska solljus som han lät flöda över hela Tate Gallery i London förra året.
Utställningen är en total installation i flera rum där Eliasson, som alltid, förenar en teoretisk komplexitet med en direkt och suggestiv tillgänglighet. Även om allting inte omedelbart övertygar mig så betvingar han mig effektivt med sin gränslösa fantasi och till slut har hans spegelsalar, camera obscuror och kalejdoskopiska verkligheter trängt djupt in i mig. Andlös står jag där inför en sträng av vattendroppar, i stoboskopljuset stelnar dropparna i sitt lodrätta fall. Varje droppe framträder isolerad som ett öga som ihärdigt stirrar tillbaka på mig. Wim Wenders – som vi annars känner som en egensinnig filmregissör – visar i Pictures from the Surface of the Earth (sista dag är 27 februari) storformatiga, ärliga foton av en slags människonära tomhet. Av samma slag som vi tidigare har sett i Edward Hoppers målningar och i William Egglestones foton. Inget särskilt nytt alltså, men liksom hos föregångarna framkallas Wenders bilder av den seendes subjektiva och moraliska närvaro – och sådant räcker ju långt nog!
Den nya mentala servicestationen Aros når man faktiskt ganska lätt från södra Sverige, efter några timmars tågresa. Väl framme påbörjar du en ny färd, en tidlös Dantevandring uppåt – eller nedåt – i konstens både utforskade och ännu oupptäckta rum.
Thomas Kjellgren
