De godas bok bär inte hela vägen

Läsaren får inledningsvis inte veta vad som hänt, men det står klart att byn är i chock. Många av de samlade har på ett närmast mirakulöst sätt rörts av prästfrun Karin Blom. Hon har lyst som ett fyrtorn bland människor som på olika sätt kämpat med olycka och ondska hela deras liv.

På ett lovande sätt utnyttjar Björn Ranelid begravningen till att presentera en palett av människoöden. Därefter målas dessa långsamt fram genom boken.

Ett viktigt tema i romanen är spänningen mellan den goda människan och livets olycka, och det blir så småningom klart att vi har att göra med i stort sett odelat goda människor. Ja, där är den helgonlika prästfrun, nunnan som reser hem från Spanien, hennes Harley-Davidson-körande pojkvän som seglat på de sju haven och som likt Bamse är stark men inte skulle kunna drömma om att ge någon på käften. Där är även den fosterhemsslussade killen som äntligen får blomstra när han får bo hos ett par fosterföräldrar med förståelse och pedagogik i världsklass.

Karaktärerna som i början skisseras fint får dock klatt efter klatt av moralisk ihärdighet och odelad livstro kastad på sig, och det blir snart uppenbart att de inte kan göra fel moraliskt.

Romanen är full av ömhet, kärlek, förståelse och livsglädje utan att detta någonsin blandas med vrede, bitterhet eller avund. Ondskan och olyckan är ett slags utifrånkommande kosmisk makt, som regerar över människorna men aldrig riktigt bosätter sig i dem. Detta är en konstruktion som förhindrar psykologisk spänning och det blir påtagligt när man når fram till klimaxscenerna.

Jag har aldrig läst Björn Ranelid förr och det har i hög grad berott på fördomen att han är ensidigt bejakande, vitalistisk och öm till stilen. Jag har skrämts av sättet han talat om språket som något som grundläggande hyser kärleken och därför besitter makten att spränga alla hinder i människans väg. Olycka, ondska, orättvisa.

När jag nu sent omsider får en Ranelid-roman i händerna, så bekräftas alla mina fördomar. Det är frestande att konkludera att romanen bara har landat i fel händer, hos någon som hellre njuter av ett språk som syftar till att förlösa världens tyngd och utställa individens orkeslöshet. I så fall kan man ju bortse från denna dystra recensents mening.

Emellertid orsakar romanen även skavsår som inte nödvändigtvis beror på skiljaktigheter i mentalitet. Mest besviken är jag över att boken misslyckas med att skapa en tidslig atmosfär. Historien försiggår mestadels på 1950-talet, men det märks faktiskt inte riktigt, inte minst för att det känns som karaktärerna i hög grad har nutida resonemang och i alla fall i sinnet efterlever nutida normer.

Vidare åtföljs en intressant och lovande första tredjedel av ett mera slumrande mittparti, där människoödena varsamt vecklas ut men utan någon större spänning?

Avslutningens klimaktiska passager, som antytts och skjutits upp i lång tid, rinner ut i sanden på några få sidor, eftersom de inte byggts upp ordentligt. Man kan få för sig att författaren inte intresserat sig för sin final i någon större utsträckning, men det kan även tänkas bero på bokens förenklade förståelse av ondska.

Ondskan kommer liksom dimpande ned från himlen och till syvende och sist verkar Ranelids famösa sprudlande språk inte ha några ord för den.