Den blodtörstiga Tudortiden får liv
Spegeln och ljuset
Roman
Författare: Hilary Mantel
Översättning: Jesper Högström
Förlag: Weyler
Den måste ta slut någonstans, den sagolika berättelsen om smedens son som gjorde kometkarriär i Henrik VIII:s hov och blev en omistlig rådgivare för den ombytlige kungen. Han, Thomas Cromwell, har i de tidigare delarna ("Wolf Hall", "För in de döda") samlat på sig den ena titeln finare än den andra: kunglig sekreterare, storsigillbevarare, andelig ståthållare. Nu blir han till sist också earl av Essex.
Runtomkring Cromwell virvlar avundsjuka och misstänksamhet och alla andra primitiva känslor som rimligen måste ha frodats i en miljö där en enda obetänksam replik eller diplomatisk fadäs kunde leda till oåterkallelig degradering. Att Mantel inleder sin personförteckning med kategorin "De nyligen döda" är en krass kommentar till den blodtörstiga epok hon nu ägnat femton år åt att skriva liv i. I "Spegeln och ljuset" är det Henriks andra hustru, Anne Boleyn, som nyss har avrättats, tillsammans med fem män som anklagats för att vara hennes älskare. Cromwell har som vanligt haft sin hand med i det mesta. Hans förhoppningar om en lugnare tillvaro kommer på skam när den nya drottningen dör i barnsäng. Återigen måste han se sig om efter en brud åt kungen, men nu börjar hans egen lycka vända.
Kanske är det högmodet som får honom på fall – Mantel antyder det när hon låter honom tänka: "Det är jag som talar om för honom vem han kan gifta sig med och skilja sig från och vem han kan gifta sig med nästa gång och vem han kan dräpa och hur." Eller blir den slipade politikern till sist så avtrubbad att han glömmer att vara försiktig? ("Sommaren kommer men kungen växlar väder som april. Folk byter tro som de byter kappan på kroppen. Rådet fattar ett beslut och glömmer det i nästa ögonblick. Vi spelar schack i mörkret.")
”Mantel står i befriande kontrast till alla tolkningar som gjort tragikomisk såpopera av kung Henrik och hans sex fruar.”
Säkert är att Hilary Mantels svåröverträffade inlevelseförmåga får intrigerna kring Cromwell att verka närmast normala. Hennes raffinerade sätt att skriva historiska romaner, där själva händelserna nästan helt överskuggas av det myllrande kaos som måste ha omgivit dem när de var nutid, står i befriande kontrast till alla tolkningar som gjort tragikomisk såpopera av kung Henrik och hans sex fruar. Det mastiga sidantalet är en given bieffekt, liksom den huvudvärk läsaren drabbas av i försöken att hålla ordning på de olika personernas snåriga lojaliteter/släktband/teologiska preferenser.
Vad den verklige Thomas Cromwell tänkte om sin egen maktutövning får vi aldrig veta, men "Spegeln och ljuset" blir ett värdigt, bitvis ömsint avsked till en människa som ofta utmålats som hjärtlös. Att Hilary Mantel slagit följe med honom genom tre stora romaner och gjort honom till en personlighet med tusen olika fasetter är ett exempel på det fenomen som kallas empati och som alla stora berättelser bärs av.
Översättaren Jesper Högström förtjänar verkligen också en hyllning. Tack vare honom har många bortglömda svenska ord nu dammats av och fått komma upp i ljuset.
