Den sjungande ideologin

Det var en måndag i mitten av februari 1937. Klockan var strax innan åtta på kvällen och medlemmarna strömmade till lokalen på Lasarettsgatan. Där inifrån hördes unison sång av ”Vårt livs program” när Nationalsocialistiska arbetarpartiets avdelning 69 inledde sitt möte. De betraktade detta och alla andra möten som viktiga led i den våldsamma världsomvälvning som den nazistiska ideologin lovade. Och det skulle ske till tonerna av gemensam sång.

Få protokoll som det från Kristianstadsmötet finns bevarade. En anledning till det är förstås att handlingar av det slaget blev en börda att bära då det nazityska nederlaget var ett faktum. Få ville då förknippas med nazismen. De flesta dokument brändes troligen. I Riksarkivets finns dock en del bevarat. Kristianstadsprotokollet är ett exempel.

En sak som slår en då man läser dokumentet – i alla fall mig som är litteraturvetare – är den framträdande roll som skönlitteraturen i form av kampsång hade som ideologiskt fostrande. Nog är det så att andra politiska grupper också sjöng under politiska möten för att stärka kampviljan. Men i det här fallet sticker sjungandet verkligen ut som något speciellt. Det var sällan som socialdemokrater eller kommunister mitt under sina möten brast ut i gemensam sång på det vis nazisterna gjorde.

Efter den inledande sången och ett agitationstal under titeln ”Kamp är liv” följde några viktiga meddelanden: den lokala ledningen betonade att varje medlem måste göra allt i sin makt för att ge en ökad spridning av partiorganet Den svenske nationalsocialisten, samt för att värva nya medlemmar. När en insamling av pengar till förmån för rörelsen sen drog igång så skedde det till tonerna av ”Bröder från hyttor och gruvor”. Unisont framförd givetvis.

Ytterligare några meddelanden och sen sång igen. ”Friheten leve” fyllde lokalen: ”Du folk, som förslavades i lögner och skam, se frihetens dag ännu kan gry...”. Orden är partiledaren Sven Olov Lindholms. Att sången inleds med ett ”folk” personifierat till ett ”du” är på ett innehållsligt plan just vad betoningen av unison sång handlade om: vi förvandlades genom sång till jag, vår sak blev min sak. Mötesledaren avslutade sedan februarikvällens möte genom att utbringa ”ett fyrfaldigt kraftigt besvarat kamp-Hell för Ledaren och nationalsocialismens seger och dess snara seger i Kristianstad med omnejd”. Därefter gick var och en hem till sitt i väntan på att gruppen återigen skulle förenas i fortsatt kamp. Nästa möte var utsatt till två veckor senare.

Om man studerar de få bevarade redogörelserna från liknande nazimöten inser man att själva sjungandet var något mycket betydelsefullt – något mer än stämningsfulla inslag under mötena. Det var en väl genomtänkt strategi. Man skulle kunna säga att deltagarna på det viset skolades i att tala och att tänka på nazistiska. Tyska Hitlerjugend använde sig av litteraturen på ett liknande vis.

Det upprepade bruket – upprepningarna spelar en stor roll i sammanhanget – av ideologiskt skolande sångtexter var indoktrinerande. Väl medvetna om effektiviteten i den propagandan skapades akademier för musiker som kunde tjäna nazismen. Och betraktat utifrån det historiska perspektivet framstår även vår samtida vita maktmusik som en ring i ett vatten som tappades upp för mycket länge sedan.