”Det är inte lagar som diskriminerar utan den verklighet som vi lever i”

SVAR 1:

En krönika är en (gammal) litterär genre. Tonen i en krönika ska vara personlig, provocerande eller återhållsam.

Jag ville med min krönika (kultursidan 3/12) ta parti för Turteatern och ryta ifrån mot det negativa som riktats mot dem sedan de satte upp föreställningen ”SCUM-manifestet”.

Jag förespråkar fri teater och livlig diskussion. Jag är såklart också mycket kritisk till innehållet i Solanas manifest och tycker att det är bitvis mycket obehagligt, men min krönika handlade inte om den vinkeln utan om en annan, nämligen att föreställningen som Turteatern visade var provocerande och bitvis rolig (vilket var överraskande).

Det har skrivits många saker om Turteaterns föreställning. Min krönika är bara en i mängden.

David Knezevic skriver att jag i min krönika anklagat honom och Moderatmännen för att ha framfört mordhot, befängt. I meningen Knezevic hänvisar till skriver jag ”verkade vara i stånd att”, just för att retoriskt raljera över Moderatmännens upprördhet i samband med Turteaterns uppsättning av SCUM. Knezevic bör lära sig att skilja på en kulturkrönika och en nyhetsrapportering.

Naiti del Sante, jurist på TCO , säger så här om yttrandefrihet:

”Yttrandefriheten omfattar inte endast information och idéer som mottas positivt eller anses ofarliga utan också de som stör eller chockerar staten eller en del av befolkningen. Här finns därför ett vidsträckt utrymme för idéer och kritik.”

Naiti del Sante påtalar även att min krönika ska läsas i ett sammanhang, nämligen i sammanhanget med den enorma, intressanta, diskussion som Turteaterns förställning startade (se Turteaterns hemsida).

Som författare upprepar jag:

Ett konstnärligt verks uppgift är (bland annat) att gestalta en känsla. I min krönika blickade jag ut i världen och frågade: Vad står känslan för i SCUM?

Att kvinnor stenas till döds, piskas, omskärs, våldtas systematiskt i krig? Att kvinnor blir ihjälslagna? Är arvslösa, att flickfoster aborteras? Att unga flickor fraktas från sina hemländer i öst för att knullas i väst? Katolicismens abortmotstånd? Och detta, som inte går att förstå, men som man måste fatta: ”603 miljoner kvinnor lever i länder där våld i hemmet ännu inte betraktas som ett brott.”

Lagar ska vara, men är inte neutrala och det är inte lagar i sig som diskriminerar utan den (internationella) verklighet som vi lever i. Går det att förstå kvinnors känsla av ursinne och vanmakt byggd på verklighet? Får man prata om detta, utan att ställa flickors lidande mot pojkars?

Slutligen, könsmaktsordningen slår hårt mot män som vill vara föräldrar, särskilt efter en separation.

Män blir inte respekterade som fullvärdiga föräldrar, män får inte information från förskolan, män tas inte på allvar av sociala myndigheter eller i rättssalar. Män blir diskriminerade – för att så många fortfarande bär på föreställningen om att mamma är bäst.

Det är resultatet av samma könsstereotypa föreställningar som ger kvinnor lägre lön.

Susanna Alakoski är författare.

SVAR 2:

1. För flera år sedan publicerade jag på kultursidan en krönika om pojkar och flickor. I en passage utgick skribenten från ett personligt minne. I hennes mellanstadieklass fanns det två pojkar som störde, pratade och stimmade. För att få ordning på situationen i klassrummet valde läraren att placera henne mellan dessa båda. Jag, skrev hon, jag reducerades till ett bullerplank. Den meningen blev min madeleinekaka, där liknande bilder från mina egna klassrum dök upp. Idag hoppas jag alla dessa minnesbilder är endast detta, minnen från en felaktig och föråldrad ”pedagogik”.

2. Jämställdhet är ett mål, men ingen enkel uppgift att lösa. Ibland slår det fel, men de gånger män drabbas väger än så länge, i mina ögon, inte upp den ojämna vågskålen. Fortfarande är det fördel män. Se styrelserummen, lönerna, chefspositionerna, teaterscenerna...

3. Jag har inte sett Turteaterns föreställning (kan man hoppas på en turné?), men när väckte en teateruppsättning sådant rabalder senast? Kanske någon Norén-pjäs för drygt tio år sedan, hans sorgliga äventyr i ”7:3” eller hans lysande ”Personkrets 3:1”? Mest minns jag dock en 70-talspjäs som kan vara värd att nämna i detta sammanhang, ”Jösses flickor”.

4. Knezevic jämför sin kamp med en annan David-kamp, den mot Goliat. Jag håller inte med. Han, liksom bloggaren Pär Ström, har alla ett stort nätverk och är vana att höja rösten, ifrågasätta och debattera. De är inte lika namnkunniga som Alakoski, men nog har även de med sin medievana makt. Därför har också den livfulla debatten förts på ett nationellt plan, istället att förbli en lokal fråga, såsom det oftast är för en lokaltidning.

5. Krönikan bär Susanna Alakoskis signatur, jag publicerade den. Det finns inget i den som jag ansåg mig behöva ändra. Det gör jag inte heller idag. Debatten som följt i flera forum är intressant och berikande (i stora drag) och visar ämnets angelägenhetsgrad.

Sune Johannesson, kulturredaktör