Dit inga ord når
För mindre än ett år sedan tilldelades den norska författaren Merethe Lindström Nordiska rådets litteraturpris för ”Dagar i tystnadens historia”, som titeln anger så är tystnad som sinnestillstånd, som omständighet ett tema. Fast tema är här allt för svagt, gestaltning av tystnad som ett inslag i livsvillkor är en mycket mera träffande om än en något pretentiösa beskrivning.
Men det är min klumpiga formulering och den ska inte kasta någon skugga på Lindströms gestaltning på det möjligt allmängiltiga tillståndet av oförmågan att nå fram. Det är inte afasi eller avsaknad av ord, utan det är det outtalade, tvivlet på språkets förmåga att verkligen bryta igenom. Tvivel och rädsla som förstummar.
Nu är Lindström tillbaka med ”Saknade” även detta en bok där karg tystnad i livsvillkoren är påfallande.
Romanens berättare, barnpsykologen Ida är expert på att få tystlåtna barn att öppna sig, fast inte dottern Silje, där är det försent.
Silje är, liksom en av de patienter Ida haft, försvunnen, saknad. Skillnaden är att Eli tycks ha gått vilse på fjället i samband med en skolutflykt, medan Silje är vilse i sitt missbruk. Ida vet inte ens vart hon är.
Ytterligare ett berättelsespår, eller nyans av stumheten i det förtvivlade, är Idas minne av mamman till en annan av hennes patienter, den autistiska Eskil.
”Saknade” är en mångfacetterad titel, i ett enda ord talar det både om plural som det slutgiltiga i det alltid saknade. Ett ord som sammanfattar både förlopp och effekt. Tystnaden är inte heller homogent; ett barn blir tyst i oron om föräldrarna ska skiljas, ett annat som effekt av funktionshinder. En förälder tystas i rädslan över att barnet aldrig mer ska höra av sig, en annan för att den inte vet vad den ska säga, men att förstummas är summan av flera misslyckade försök till kommunikation.
”Saknade” är en roman som konsekvent, även i stilen, förhåller sig till detta. Till exempel understryks det i avsaknaden av dialogmarkering. Berättelsen utspelas helt och fullt inne i Idas upplevelse. Och det är en tröstlös upplevelse, för där Silje är dit når inga ord, trots upprepade försök. Detta läser jag som romanens absoluta kärna, detta är en återhållen och osentimental gestaltning av maktlöshetens tystnad. I linje med det finns det ingen komplett bild, ingen objektivitet. Inga motargument. Man ska inte jämföra, men ”Dagar i tysthetens historia” var mästerlig för att dess thrillerbetonade anslag kom ur en otäck ordlöshet. ”Saknade” är mera stillsam, som att betrakta mörkt vatten. Det är det som gör den så förunderlig.
