Drabbande nära möte med överlevare

Jag sitter på tåget när jag läser det här. I högtalaren beklagar tågvärden att vi är fem minuter sena, och varnar oss när vi ska kliva ut från vagnen. Morgonens kyla har gjort att det är halt på perrongen.

Jag fortsätter läsa om barn som under krigsåren på 30- och 40-talet förlorade sina föräldrar och syskon, fick se sina hem förstörda eller blev misshandlade och när de vände sig till polisen för att få hjälp mötte de endast ännu mer hat och trakasserier. Jag läser om barn som mobbas och inte längre får delta i skolans aktiviteter, jag läser om platser som blir förbjudna för judar, om grannar som knackar på och säger att de snart ska flytta in och om vuxna som måste lämna allt de äger.

Men det finns också stärkande exempel. Som paret som födde två barn under dessa mörka krigsår, som en protest mot Hitler.

”Överlevarna. Röster från Förintelsen” är en podd som under de senaste åren har mött många av dem som överlevde nazisternas fullkomligt vidriga mördande av och jakt efter, främst, judar. De kom till Sverige, och kunde leva vidare. Men med en ryggsäck full av sorg, för en del såpass tung att den har kommit att prägla hela deras liv (”Tiden läker alla sår, säger man. Men det stämmer inte”, som en kvinna uttrycker det), medan andra har lyckats gå hyfsat stabilt vidare.

Nu har dessa poddintervjuer blivit bok, där några människors berättelser ges längre plats men där den dominerande uppdelningen är tre teman: Före, Under och Efter. I dessa avdelningar ryms en mängd utdrag ur de intervjuades livshistorier. För texterna står Bernt Hermele (som gjort intervjuerna i podden), men här är också ett rikt bildmaterial med äldre fotografier från en annan och lyckligare tid, och nytagna starka porträtt av Cato Lein.

I de flesta av dessa porträtt riktas blicken utåt, mot mig som läsare. Ögonen är inte hatiska eller anklagande, de har inte slocknat eller förstörts av tårar, istället säger de: Se mig! Glöm inte! Lär!

Trots att ingen mänsklig katastrof är mer omskriven än Förintelsen är Hermeles och Leins vackra bok drabbande läsning, som leder till ilska, sorg och engagemang. Det, tror jag, beror främst på att jag hela tiden är nära historien. Jag lär mig inte mer om hemska siffror eller strategier, jag ges inga överblickande perspektiv, istället går jag på gatorna hand i hand med dem som drabbas. Den känslan stannar kvar.

Förutom de många personliga minnena och erfarenheterna finns här intressanta resonemang om till exempel samhällsandan, flyktingar och Gud, ämnen som än idag är centrala.

Flera av de intervjuade har bytt åsikter efter vad de har upplevt. Eftersom de identifierades helt och hållet som judar bestämde sig någon för att också bli det fullt ut, en kvinna menar att om det finns en Gud så kan den guden inte tillhöra endast en religion, utan människan. Någon annan bestämde sig för att det inte längre går att tro på en Gud i en sådan här värld.

Efter att ha läst ”Överlevarna” blir jag än mer övertygad om att människor är såväl vårt hot som hopp.