Drabbande om unga mörka liv
Huvudpersonerna i Ananda Devis roman ”Eva ur spillrorna” är en kvartett tonåringar i den problemtyngda förorten Troumaron, strax utanför Port Louis, huvudstaden i Mauritius. De har alla sin röst, och via deras berättelser vävs handlingen ihop och förs steg för steg framåt.
Det är ett lika effektivt som personligt berättarsätt. De fyra är olika, men med det gemensamma att deras drömmar riskerar att stanna vid just det och inte utvecklas till verklighet. Deras hopp om att lämna, gå vidare och hitta lyckan känns avlägset.
Prisades
När romanen gavs ut i början av 2000-talet fick den såväl uppmärksamhet, som priser. På svenska kommer den först nu, och det i en nära levande översättning, och ges ut samtidigt med två av Devis diktsamlingar (ihopbakade i en volym under titeln ”Tidvatten, solskörd”, Ellerströms förlag).
Jag blir lika glad som förbannad över utgivningen. Glad att jag upptäckt denna blixtrande starka författare, förbannad över att det dröjt så länge. Världen är full av röster – och det är tack vare bokförlag som Tranan jag ges möjlighet att ta del av flera av dem. Men fler förlag borde ta det ansvaret. Alla vinner på fler möten över gränserna.
Det märkliga är att ”Eva ur spillrorna” känns närmast dagsaktuell. Här finns utanförskapet, det ojämlika samhället, fattigdomen, våldet mot kvinnor och rasismen. Det sista uttrycker en av de fyra (Clélio) när han oskyldig arresteras för ett mord. ”/.../ jag blir en rassymbol, efter sekler av fiendskap, slaveri, kulier, en mörk historia som varje gång kommer upp till ytan igen, det har pågått i århundraden och ingen ände i sikte /.../”.
Att läsa detta utbrott av ilska och besvikelse just i sommar är extra drabbande aktuellt. Förhoppningsvis är hans slutsats fel, att den protesterande världsrörelse vi nu ser faktiskt kommer att leda till en förändring.
Poetisk kraft
Titelpersonen Eva utnyttjas av alla män, från hennes jämnåriga till äldre, och inte heller hemma har hon stöd eller tröst med en misshandlande pappa. Men när klasskompisen Savita ser henne och räcker ut en hand växer en djup vänskap fram, som en varm hand att hålla.
Det är dessa få blickar och utsträckta händer som utgör de ungas hopp, som glimtar av ljus. Detta ljus stärker också historien, och gör att jag som läsare kan andas. Kanske ändå, kanske ändå... ges dessa fyra individer en rättvis chans att hitta ett stabilt bra liv och till slut lämna fattigdomen.
Ananda Devi är en på alla vis säker berättare, och hon skriver med en poetisk känsla, där lättheten möter tyngden. Att hon också skriver poesi känns inte det minsta överraskande, tvärtom. Men här, i romanens form, leder hennes språk till ett drabbande möte som jag kommer bära med mig länge.
De fyra ungdomarna från andra sidan jorden jag får ta del av – Eva, Clélio, Sad och Savita – kunde lika gärna bo i en förort till en stad i Sverige eller en annan del av världen. Fattigdom är ett internationellt helvete.
Roman
Ananda Devi
”Eva ur spillrorna”
Översatt av Maja Thrane
(Bokförlaget Tranan)