Dunkers, Helsingborg: Sally Mann

När Sally Mann första gången visade fotoserien av sina tre barn, "The Immediate Family" (1985-94), i USA vållade den häftig debatt. Närgånget skildrar de svartvita bilderna Emmett, Jessie och Virginia som poserar framför kameran; trotsiga, stolta, medvetna – och ofta nakna.

Moralpaniken fick kritiker att tala om pedofili, men bilderna rymmer inga sådana drag. Däremot kan man få känslan av ett snudd på paradisiskt urtillstånd, både oskuldsfullt och hotande.

Det är en stämning som understryks av miljöerna, vilka främst består av familjens hem i Virginia och dess vildvuxna omgivningar i flodens närhet. Själv hävdar Mann att hon fotograferat barnen som de är, utan baktankar.

För henne utgjorde de ett självklart och lätt tillgängligt motiv. Likväl går det inte att komma ifrån att det är en serie märkligt laddade fotografier, mättade med skönhet, dunkla känslor och tvetydiga situationer.

Bilderna gav Sally Mann (född 1951) en stark position inom den amerikanska fotografin. Idag räknas hon till dess främsta namn, vilket är lätt att förstå när man ställs inför den omfattande utställning som Dunkers kulturhus nu visar i samarbete med Kulturhuset i Stockholm.

Här finns förutom familjefotografierna ett flertal av hennes senare bildserier som övertygande visar att hon även förmått utveckla sitt konstnärskap efter det sensationella genombrott-et.

"Deep South" kallar hon de – som alltid – svartvita fotografierna av den amerikanska söderns mäktiga, grönskande landskap, där hon själv växt upp och fortfarande är verksam. "Bedårande vackra" skriver Dunkers i sin utställningstext, men bildernas underton är dovare än så. I suggestiva, dimhöljda vyer av snärjande trädrötter, svarta floder och övergivna plantager spårar Mann söderns mörka förflutna, hemsökt av slaveriets, inbördeskrigets och medborgarrättrörelsens konflikter och smärta.

Men här finns också glimtar av ett underskönt landskap, vars mytiska skimmer förstärks av den 150 år gamla fotografiska teknik som hon använder sig av. De avsiktligt suddiga, ibland överexponerade fotografierna, upplöser gränserna mellan mörker och ljus, avstånd och närhet och skapar drömska, tidlösa bilder som skulle kunna vara hämtade från fotografins barndom. Så utgör också fotografiet kring 1800-talets mitt en stark inspirationskälla för Mann, som bland annat använder glasplåtar och den legendariske franske fotografens Nadars begagnade objektiv till sin storformatskamera i trä.

Hennes senaste fotoserier kretsar i än större utsträckning kring minnet och döden. "What remains" kallar hon den svit av bilder i vilken hon genom nakna studier av kroppens fysiska kvarlevor bearbetat en älskad hunds död. Avsevärt mer obehagliga är de fotografier som hon tagit på ett universitetsområde i Lexington, där människo-kroppar testamenterade till vetenskap lämnats att förmultna ute i naturen till gagn för rättsmedicinsk forskning.

"Memento mori" – påminnelsen om alltings förgänglighet, detta klassiska tema inom konsthistorien, är ständigt närvarande inom Sally Manns fotokonst. I viss bemärkelse förhåller sig naturligtvis all fotografi till denna vilja att besvärja tiden genom att hålla fast ett ögonblick.

Men Sally Mann har både genom sitt val av motiv och teknik funnit en egen strategi att hantera historiens och livets obeveklighet. Många av hennes bilder upplöser gränsen mellan då och nu, medan deras närvaro och skönhet för alltid kommer att bestå.

Carolina Söderholm

kultur@kristianstadsbladet.se