GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Édouard Louis vill hämnas åt sin familj

Förut ville han hämnas på sin familj – nu vill han hämnas för deras skull. Édouard Louis har brutalt öppet skildrat uppväxten i en homofob fransk industriort. Nu blottar han istället sin egen smärtsamma förändring under klassresan till kultureliten.
Litteratur • Publicerad 25 november 2022
"Tanken är att få det självbiografiska att nå dit det aldrig har nått, så långt som möjligt. För självbiografin är subversiv och vi är bara i början av dess resa", säger den franske författaren Édouard Louis.
"Tanken är att få det självbiografiska att nå dit det aldrig har nått, så långt som möjligt. För självbiografin är subversiv och vi är bara i början av dess resa", säger den franske författaren Édouard Louis.Foto: Jessica Gow/TT
"Ibland är det så att ju mer man pratar om folk desto mer gör man dem osynliga, för det finns sätt som är så falska att prata om folk på, när man skapar en mytologi som är en annan än den verklighet de lever i", säger Édouard Louis som vill ge en sann bild av sin uppväxt i en fattig nordfransk stad.
"Ibland är det så att ju mer man pratar om folk desto mer gör man dem osynliga, för det finns sätt som är så falska att prata om folk på, när man skapar en mytologi som är en annan än den verklighet de lever i", säger Édouard Louis som vill ge en sann bild av sin uppväxt i en fattig nordfransk stad.Foto: Jessica Gow/TT
"Jag ville inte dölja våldet, som så ofta görs i litteraturen när man beskriver den här samhällsklassen som bara autentiska, snälla människor som festar och skrattar. Jag ville beskriva homofobin och rasismen, jag ville inte dölja det men samtidigt ville jag förstå mekanismerna bakom våldet. I dag är det än mer angeläget, när man ser våldet öka och extremhögern gå framåt, i Sverige, Tyskland, Frankrike och Italien", säger Édouard Louis.
"Jag ville inte dölja våldet, som så ofta görs i litteraturen när man beskriver den här samhällsklassen som bara autentiska, snälla människor som festar och skrattar. Jag ville beskriva homofobin och rasismen, jag ville inte dölja det men samtidigt ville jag förstå mekanismerna bakom våldet. I dag är det än mer angeläget, när man ser våldet öka och extremhögern gå framåt, i Sverige, Tyskland, Frankrike och Italien", säger Édouard Louis.Foto: Jessica Gow/TT

Hur blir man någon annan i ett samhälle som hela tiden slår fast vem du är? I tidig ålder fick Édouard Louis höra att han var bögjäveln, fjollan, stjärtgossen, den som var annorlunda. Och från de första spottloskorna och förödmjukelserna började en brinnande längtan efter revansch ta form – en önskan om att bli någon.

Som en av Frankrikes mest uppmärksammade unga författare kan det tyckas som att Édouard Louis har lyckats. Men med sin nya bok vill han riva ned hjälteglorian.

– Det jag försöker berätta i alla mina böcker, men kanske särskilt i den här, är att nästan all litteratur om förvandling och sociala resor präglas av myten om hjälten. Man har alltid intrycket att personen som flyr är lite smartare. Som i Stendahls ”Rött och svart” – där huvudpersonen i inledningsscenen läser en bok i ett träd medan hans far står nedanför och hugger ved och skriker, säger Édouard Louis.

Han pratar i långa, entusiastiska utläggningar, fulla av referenser till personer som Pierre Bourdieu och Michel Foucault.

Besatt av förändring

Till en början ville Édouard Louis fjärma sig från sin uppväxtmiljö och i debutromanen visar han upp hela den fattiga bruksortens brutalitet. Vissa ansåg att han hängde ut sin familj, medan han själv tvärtom tycker att han visar dem i hela deras komplexitet. Nu vänder han samma genomträngande blick mot sig själv.

– Ja, det är som att det är den första boken jag skriver om mig, säger han och fortsätter:

– Det är en berättelse som är väldigt fysisk, intim och personlig men i grund och botten finns inget mer kollektivt än just det intima.

Édouard Louis konstaterar att han inte var smartare än sin mamma eller syster, "det vore hemskt att säga", men från tidig ålder var han besatt av att förändras.

– Jag sade till mig själv ”Jag måste rädda mig, jag måste rädda mig”. Min kropp orkade inte, jag var helt slut av förvandlingen, men kroppen beordrade mitt huvud: ”du måste förändra dig, du måste fly så långt bort som möjligt”.

Han arbetade målmedvetet. Hos väninnan Elenas akademikerfamilj insåg han att den sociala bakgrunden stod skriven i hans person. Därför gick han ned i vikt, lärde sig att hålla besticken rätt, övade bort sin dialekt, korrigerade sina tänder – och läste tills han slutligen nådde det prestigefyllda universitetet École Normale Superieure i Paris. Att visa upp hela den krävande processen är mer frigörande än hjälteberättelsen, tycker Louis.

– Skillnaden finns inte där från födseln. Den är en process. Och att säga process är ett sätt att göra den här flykten och förvandlingen politisk.

Subversiv autobiografi

Men förändringen var smärtsam. Även om Édouard Louis hatar sin barndom saknar han den. I boken frågar han sig om han har uppnått den lycka han drömde om – vilket får en del vänner att protestera: i sin nya position har han inte rätt att tänka så.

– Jag frågade mig: vem har tillgång till melankolin och vem har det inte? Om du är melankolisk i en borgerlig miljö tycker alla att det är poetiskt. Men om du kommer från en underklassmiljö tycker folk bara att du klagar och att det är självömkan, säger Édouard Louis och säger skrattande ordet på engelska: ”self-pity”.

Men han är överens med vännerna om en sak: han vill inte ha resan ogjord.

– Min bror dog för sex månader sedan vid 38 års ålder – många dör unga där – det är sociologiskt, han drack mycket alkohol som man ofta gör i sådana miljöer. Min pappa är 57 år gammal och kan inte gå längre för att han har arbetat vid fabriken och städat gator i hela sitt liv. Det liv jag har skyddar mig från sådant.

Ändå har Édouard Louis själv varit med om en hel del – i perioder var han så fattig att han sålde sex. Han märker att hans ärlighet avskräcker vissa, men han uppskattar hur självbiografin tvingar dem att inte vända bort blicken. För honom är det en politiskt subversiv litterär form. Édouard Louis har lärt sig att älska litteraturen, men för också ett krig mot de tvingande litterära konventioner som han tidigt mötte.

– Jag märkte att reglerna, som sägs vara estetiska, också är politiska. Och de hindrar mig att tala om fattigdomen och de härskande klasserna. Jag försöker slå sönder litteraturens regler en i taget – liksom Nietzsche sade att man får filosofera med en hammare – för att kunna prata om någon som min mamma, min pappa och det sociala våldet.

En annan hämnd

Till en början tyckte många att Édouard Louis överdrev lidandet och fattigdomen. Men han pekar på att homofobin, rasismen och våldet har blivit än mer påtagligt i och med frammarschen av högerextrema partier.

Nu har hans hämndkänslor också förändrats.

– När jag var liten ville jag hämnas på min familj. Jag ville hämnas på min mamma som sade att jag inte var maskulin nog och på min pappa som kallade mig för bög, på barnen som spottade på mig. Men nu vill jag hämnas åt dem, säger han.

Som en röd tråd genom hans böcker går viljan att förstå våldets orsaker, vilket också har gjort honom politiskt engagerad. Därför känner han inte heller de underlägsenhetskänslor som klassresenärer ofta vittnar om.

– Jag kanske till och med har mer legitimitet, för jag har kämpat åtta gånger hårdare för att få göra samma sak. Ett viktigt ställningstagande i boken är att politiker ofta framför att underklassen eller den folkliga klassen är den som går på bidrag. Politiker säger alltid att de måste anstränga sig hårdare. Men något av det mest flagranta och frapperande som jag har upptäckt är i vilken hög grad det är de härskande klasserna som får all hjälp.

Fakta: Édouard Louis

Född: 1992 i Hallencourt, Frankrike, som Eddy Bellegueule.

Bor: "I Paris, mer eller mindre."

Karriär: Debuterade med "Göra sig kvitt Eddy Bellegueule" (2015) som fick ett stort genomslag i Frankrike. Han har också skrivit "Vem dödade min far" om sin pappa och "En kvinnas frigörelse" om sin mamma, samt "Våldets historia".

Skriver på: "Jag jobbar på en annan bok, och på en pjäs. Jag gillar tanken på att ta självbiografin vidare genom skrivandet, teatern, och filmen."

Fakta: Édouard Louis

... Nobelpriset till Annie Ernaux:

Det är någon som alltid har skapat ilska och indignation i den litterära konservatismen, för att hon inte följer de gängse reglerna om vad som är litteratur, eftersom hon infogar sociologi och politik i litteraturen på ett mer explicit sätt än hos bland andra Sartre och Beauvoir. Hon har öppnat vägen för en ny bild av vad litteratur kan vara och i dag måste vi fortsätta de frågeställningarna. Vad är det litteraturen möjliggör – men också vad det är den omöjliggör.

... barndomsnostalgin:

Det finns en term för att prata om människor som längtar tillbaka till det kommunistiska världen under kalla kriget – "ostalgie". Det handlar om en komplex längtan tillbaka till en regim då man led och folk fängslades men då man togs om hand, inte behövde betala hyra eller bli av med jobbet. Så man kan säga att jag är ”ostalgisk” när det kommer till min barndom. Jag hatade den men samtidigt var den ett slags nuets miljö och det är svårt att inte sakna det.

... huruvida litteraturen förändrar:

Ja, förändringarna som man skapar genom att gå ut och demonstrera och de som böcker skapar är inte likadana. De kompletterar varandra. När man demonstrerar för mer välfärd och tryggare samhällssystem – om du vinner, vilket är ovanligt, kan du genast förändra många människors liv. Böckerna kan också skapa en kollektiv förändring: hur många kvinnor har läst Simone de Beauvoir själva hemma och förändrat relationen till sitt liv, sitt nu och relationerna med andra? Alla har förändrats individuellt men till slut skapar alla de förändringarna en kollektiv förändring som inte syns men som existerar.

... autobiografins subversiva kraft:

Den är svårare att undkomma än fiktionen. Även om den inte säger det bär den med sig ett budskap om ”det ni nu läser utspelar sig sig just nu". Det finns en aggressivitet i det, och människor som jag möter säger ofta ”men en del av det du skriver är fiktion va?”. Som om det skulle göra dem tryggare, genom att de såg mindre. Det betyder inte att fiktionen inte kan åstadkomma subversiva saker, vilket författare som Toni Morrison, Marguerite Duras och Herta Müller gör med fiktionen.

Förut var självbiografin ofta en mindre genre, med vissa undantag som Rousseaus "Bekännelser" eller Montaigne. Men i dag återuppfinner man den formen och jag tycker att Nobelpriset till Annie Ernaux är en startpunkt, inte en slutpunkt.

TT
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.