unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Egensinnigt och avskalat när Anna Järvinen bokdebuterar

Med ”Dröm natten till idag” bokdebuterar sångerskan och musikern Anna Järvinen. Berättelsen skildrar olika upplevelser av ensamhet och tillhörighet. Hennes egensinniga iakttagelser får kanske inte alltid fäste hos läsaren, men när hon är som bäst skriver hon både avskalat och angeläget menar kulturjournalisten Thomas Kjellgren.
Musikerna Anna Järvinen bokdebuterar.
Musikerna Anna Järvinen bokdebuterar.
Foto: Niklas Sandström

Dröm natten till i dag:

Roman
Författare: Anna Järvinen
Förlag: Förlaget

Skör, men samtidigt med en vresig och vild sorg – det är så jag upplever Anna Järvinens sånger och hennes röst.

Denna dubbelhet framträder också tydligt i den berättarröst hon nu skriver fram i sin bokdebut ”Dröm natten till i dag:”

Här möter vi musikern och konstnären Anna som närmar sig de femtio och som borde ha ”veckad kjol en bit ned på vaderna”, men som inte har det. En kvinna som oftast blev ”väl behandlad av okända. Det var de närstående som gjorde mig illa”. En kvinna som är så känslig och intuitiv att hon bär alla sina samtidiga åldrar inne i sin kropp, under huden. Inga hinnor skiljer barndomen från nuet.

”Dröm natten till idag:” är egentligen ingen roman utan snarare olika prosafragment som länkas samman till en jagberättelse om ensamhet och tillhörighet, om såriga familjerelationer och en älskad ”mummo”, om närvaro, och frånvaro, i både det svenska och finska, om sorg men också den berusande känslan av att bara ”vara vid liv”.

Allt känns inte riktigt lika angeläget, några av textpartierna blir både undanglidande och snabbt övergående. De får aldrig riktigt fäste. Men när hon är som bäst skriver hon avskalat och direkt. Då skälver jaget och det ”du” som hon riktar sig till drar sig undan allt längre in i minnenas osäkerhet.

Järvinens iakttagelser är egensinniga och språket och rytmen hämmas inte av överflödiga skiljetecken. Hon vilar i förvissningen om att bara hon beskriver alla detaljerna i varat så får hon livet bekräftat.