unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Elisabeth Åsbrink samlar judiska släktminnen till en stark historia om kärlek och hat

En vacker skildring av en familj i skuggan av rotlöshet och antisemitismens fula historia. Så sammanfattar litteraturkritikern Jimmy Vulovic journalisten och författaren Elisabeth Åsbrinks roman ”Övergivenheten”.
Författaren, kulturdebattören och journalisten Elisabeth Åsbrink är aktuell med boken "Övergivenheten”, om ett judiskt arv att återerövra.
Författaren, kulturdebattören och journalisten Elisabeth Åsbrink är aktuell med boken "Övergivenheten”, om ett judiskt arv att återerövra.
Foto: Jonas Ekströmer/TT

Roman

Övergivenheten

Författare: Elisabeth Åsbrink
Förlag: Polaris

Någonstans långt inne i oss kan vi nog alla ana minnet av dem som gick före. När vi är unga hörs inte ekot av det som en gång var så tydligt. Då ser vi mestadels framåt på den väg vi går. Men med åren gör sig människorna och erfarenheterna som vi har kommit ur alltmer påminda. Jag tror att det är en allmänmänsklig känsla och Elisabeth Åsbrink klär den i vackert språk i sin roman ”Övergivenheten”. Genom berättelsen följer vi hur ”K”, som i Katherine och krigare, samlar sin judiska släkts minnen till en stark och lärorik historia om kärlek och hat, stolthet och förnedring samt hemkomst och ständig flykt. Det är en berättelse om kampen för en identitet som människa bortom trosdogmer och församlingsregler.

Själva stommen i romanen är de tre kvinnorna Rita, Sally och Katherine, det vill säga en mormor, en mor och en dotter. Genom deras blick får läsaren följa familjens liv i London och i Stockholm. Det avbrott i den judiska identiteten som modern Sally representerar vill den vuxna Katherine överbrygga. Dotterns starka vilja att hitta en tillhörighet tar henne ut på en lång resa tillbaka i både sin släkts och Europas historia. Hennes rötter på morfadern Vidals sida finns bland annat hos de judar som förföljdes i och fördrevs från Spanien under 1300- och 1400-talet. Deras flyktväg ledde till Thessaloniki i Osmanska riket, nuvarande Grekland, och så småningom vidare till Storbritannien. Där träffas Vidal och Rita. De får Sally som långt senare får Katherine i Sverige.

quote
Mamman Sally gestaltas som en mycket trasig själ, ärrad av både det tydliga ställningstagandet mot sitt judiska arv och en skilsmässa

I grund och botten är romanen en släktkrönika. Samtidigt är den så mycket mer än det. För parallellt med släktens öden får läsaren även en gedigen lektion i den europeiska antisemitismens historia. En invändning som bör lyftas fram är att romanen tenderar att bli mer fackbok än roman i de partierna. Men jag tycker att det ändå fungerar, i det stora hela. Inte minst den starka skildringen av Katherines uppväxt tvingar fram en känsla av roman igen. Mamman Sally gestaltas som en mycket trasig själ, ärrad av både det tydliga ställningstagandet mot sitt judiska arv och en skilsmässa. Det blir Katherine som tvingas plocka ihop Sally när hon går i bitar. Gestaltningen av den lilla flickans olika strategier för att inte påminna mamman om pappan eller något annat som riskerar att väcka självmordsdriften i henne är bland det mest gripande jag har läst.

”Övergivenheten” bygger på Elisabeth Åsbrinks egen historia, på hennes egna rötter och de efterforskningar hon gjort för att finna dem. Och det märks tydligt. Det finns en stark författarnärvaro i gestaltningen. En närvaro som bara en människa som funderat väldigt länge och mycket allvarligt på något kan åstadkomma, en människa för vilken orden som utsägs är en fråga om liv och död. Med det följer förstås också en risk att de formuleringar som så precist som möjligt ska fånga författarens känsla blir en aning för överarbetade. Och en kritik mot den annars mycket läsvärda romanen är just det. Ibland tenderar det poetiskt vackra, metaforrika och ödesmättade språket bli lite för vackert, metaforrikt och ödesmättat.