En farmor och hennes dagar
Vi tar bilen till Charlottesborg. Söker oss fram till rätt gård. Där tror jag det var, säger Kristofer Flensmarck, och visar upp mot ett fönster några trappor upp. Jämte balkongen med parabolen, fast då fanns där givetvis ingen parabol.
Det var här hans farmor Ella bodde de sista åren i sitt liv. Den 30 november 1999 gick hon bort, 82 år gammal. Några år in på 2000-talet fann Kristofer Flensmarck hennes årsalmanackor. På en av dem hade hon skrivit: "Ett svart år". Den rubriken över ett år fick honom att ge sig in i sin farmors värld av knappa anteckningar, med ständigt återkommande anteckningar om åldrande och sjukdom, men också noteringar om födelsedagar, besök och utflykter, lite längre funderingar om lycka, ensamhet och sorg och frågor om hon kommer att överleva ytterligare ett år. Under läsningen insåg Kristofer Flensmarck att parallellt med att han sökte efter mer kunskap om sin farmors liv, sökte han efter en ny bok. En annan bok.
Under flera års tid har han arbetat med att välja ut en hel del av sin farmors korta dagboksanteckningar till en stramt hållen diktsamling, "Almanacka", som ges ut om två dagar. Det är fragmentariskt, konkret och direkt och inte sällan står orden för sig själva. Här är form och innehåll lika viktiga, och trots att det koncept han valt att jobba efter är konsekvent genomfört säger han att det har frigjort hans energi och fantasi, i stället för tvärtom. Nu saknar han distans till boken, men de som läst den i förhand är positiva.
– Jag hamnade i ett krisläge under arbetet med min förra bok ("Den sista expeditionen", 2007, red. anm). Det kändes inte längre speciellt intressant att hitta på poesi, att skapa fiktion. Jag ställde mig frågor om boken verkligen behövdes. Den här gången, när jag har jobbat med ett befintligt material, har jag aldrig känt så, det här är en bok som behövs. Bokens första dagboksanteckning är från den 2 januari 1973. "Lungröntgen 14:00". I mars samma år följer några dramatiska dagar, där Ellas man Valther den 17 mars insjuknar, för att två dagar senare tas in på sjukhus och ytterligare en dag senare avlida. Efler en dryg vecka är det begravning i Tierps kyrka, men samma dag (29/3) noteras även: "Färg-tv Spektra".
– Min första version var mycket längre, och ett av de råd jag fick var att reducera ännu mer. Men redan hennes anteckningar är fragmentariska, för till skillnad från en vanlig dagbok, där du kan antyda att snart kommer det och det att hända, händer allt här mer direkt, på ett osentimentalt sätt. Jag hade kunnat utgå från hennes material, valt en period och skrivit en roman, jag hade också kunnat plocka bort det enformiga och gjort en tunn diktsamling. Men jag ville behålla upprepandet, tragglandet. För mig gör det inget om en del ibland upplever boken som lång och tråkig, jag tycker att man skall befinna sig i läsningen ett tag. Livet kan också vara enformigt och tråkigt ibland.
Det var aldrig aktuellt att han skulle skriva in sig själv i diktsamlingen, inte heller att ge sin farmor en mer personlig presentation. För Flensmarck handlar det egentligen inte så mycket om henne, mer om att "åldras i dagens Sverige". Själv jämför han sitt jobb med en undersökande reporters, som i sin dokumentär visar verkligheten, eller en musiker som samplar ljud, där letandet bland farmoderns dagböcker blir hans inspelningar från fältet. Fieldrecordings. Jag frågar ändå. Vem var hon? Svaret blir att hennes liv till stor del präglades av sjukdom, att hon bland annat jobbade på en yllefabrik, hade någon form av sjukpension och kom att arbeta med kontorarbete för DHR (De Handikappades Riksförbund). Hon hjälpte också Kristofers pappa – Tor Flensmarck, förläggare i Vä – med bokföring. Siffror var hon bra på. Och Skåne var hennes landskap.
– Som jag ser det finns det en demokratisk och politisk sida av boken, och det är att en äldre person ges röst. Människan kommer fram. Att den sedan är klassificerad som poesi tror jag spelar mindre roll, jag tror den kan nå förbi den gängse poesiläsaren.
I bokens efterord, ett samtal mellan Kristofer Flensmarck och bokens formgivare, författare och konstnär Karl Larsson (också han från Kristianstad), tas frågan om det poetiska språket upp. Även i vårt samtal kommer Flensmarck in på det. Vad är poesi?, vad är poetiskt material? undrar han, och resonerar själv vidare.
– Dante blev tvungen att leva i exil efter att ha blandat ett högt språk, med ett lågt. Poesi ses traditionellt som ett högt språk. "Almanacka" är inget högt språk, den består inte så mycket av poetiskt laddade formuleringar, mer av det som Lars Mikael Raattamaa kallar för "bruset". Och för mig är allt språk är lika mycket värt.
