En övertygande analys av hotet från öst

Det finns mycket gott att säga om boken, med undantag för de många anglicismerna. Den stora lärdomen är dock att den som mot förmodan trodde att den stora grannen i öster skulle röra sig – om än långsamt – i riktning mot ett tillstånd av mer västliknande demokrati och öppenhet, snart tvingas konstatera att alla sådana förhoppningar bygger på önsketänkande och aningslöshet. Det Ryssland gör är i allt väsentligt inte en reaktion på en fientligt inställd omvärld, utan en konsekvens av vad som kan kallas för de ”postsovjetiska” erfarenheterna. Nato i sig eller ens alliansens utvidgning österut är av underordnad betydelse, det är kraven på demokrati, frihet och närmanden till västs ekonomiska liv – exempelvis de så kallade ”färgrevolutionerna” i Ukraina och Georgien – som är anatema för Vladimir Putin och hans gelikar.

Det Ryssland som idag bedriver krig i Ukraina är en skurkstat. Den enskilde soldaten som dör i fält har väldigt lite gemensamt med dem som skickat honom till fronten. Att kriget på mångahanda sätt kommer att ödelägga den ryska ekonomin torde ingen betvivla, men det är inte ett argument som väger tillnärmelsevis lika tungt som de personliga vinster som är möjliga att göra på att hålla tanksen rullande.

”Systemet är inte korrumperat, korruption är systemet”, skriver Jonsson lagom enigmatiskt.

Är detta Ryssland ett hot mot Sverige? Krasst har de senaste tio årens utveckling i Ryssland visat att det kanske inte i första hand handlar om fientliga handlingar i form av en invasion som står högst upp på dagordningen. Upptäckten av det svenska ”enveckasförsvarets” oförmåga var lika mycket en väckarklocka som Rysslands annektering av Krimhalvön 2014. Idag har vi dessutom halva inne i Nato. Författaren hittar de större svenska svagheterna i bristande cyberförsvar och förmågan att hantera informationskrig. Här utgör Ryssland ett betydande politiskt problem, inte minst genom sina trollande ombuds framfart i sociala medier.

Oscar Jonssons resonemang är över lag klara och väl underbyggda och han övertygar i sina slutsatser. Boken i sig är dock ingen sentida variant av Sven Hedins propagandistiska ”Ett varningsord” från 1912, som i praktiken formade den svenska samhällsdebatten inför första världskriget. Det genomslaget kan knappast någon enskild skrift få i ett realtidsbevakande masskommunikationssamhälle som vårt. Och ska rätteligen inte heller ha det.