En union med Ryssland ger inte vitryssarna demokrati

Tidigare i år högtidlighöll det förföljda vitryska författarförbundet årsdagen av den blodiga natt under vilken Stalin på några timmar utplånade delar av den nationellt medvetna vitryska intelligentian. Den blodiga natten 1937 sökte Stalins förband upp och avrättade 23 vitryskspråkiga författare – ett direkt undanröjande av den mest inflytelserika och framgångsrika vitryska litteraturen och kulturen.

Uppläsningskvällen till minne av avrättningarna fick arrangeras i en lokal som EU tillhandahöll sedan författarförbundet blivit fråntagna sitt författarhus i centrala Minsk och dess bibliotek bokstavligen blivit utkastat på gatan. Trots riskerna och svårigheterna fylldes lokalen av framförallt unga åhörare som ville lyssna till uppläsningarna på vitryska.

Under Sovjetunionen var vitrysk kultur tillåten i form av folklore och kurbits, som på andra håll fick ingen utmanande eller nytänkande konst något spelrum. Efter det att Alexandr Lukasjenko valdes till president 1995 har inskränkningarna mot det vitryska i Vitryssland blivit ett av de tydligaste medlen i det totalitära styret.

Det är inte bara nationella symboler som vitryska flaggan och vapenskölden "pahonia" som har förbjudits. Framförallt är det det vitryska språket och litteraturen som marginaliseras. Vitryskspråkiga skolor stängs, tidningar kan inte tryckas och får inte distribueras, litteraturtidsskrifter har förstatligats och russifierats, som ovan nämnts förföljs författarförbundet och dess medlemmar får inte trycka sina böcker eller göra uppläsningar och man ger sig till och med på döda vitryskspråkiga författare då de stryks från skolors och universitets litteraturlistor med syfte att successivt försvinna ur det kollektiva medvetandet.

När det nyligen i samband med Rysslands president Vladimir Putins besök i Minsk kom fram information om planer på en union mellan det väldiga Ryssland och dess ambivalenta lillebror Vitryssland så är det långt ifrån första gången liknande förslag diskuterats. Ryssland och Vitryssland har ofta hållit varandra om ryggen i tider då omvärlden hytt med fingret åt dem, men nästan lika ofta har samarbetet krackelerat rejält och de verbala hoten farit fritt över gränsen.

Vad Vitrysslands despotiske Alexandr Lukasjenko har att tjäna på unionen är frågan, men kanske är svaret så enkelt att han vet (det som omvärldens rapporter förutspår) att landet kommer vara ekonomiskt bankrutt inom två år och att han då har varit beredd att lämna ifrån sig sin totalitära makt i rättan tid för en position med immunitet som talman i parlamentet.

För det vitryska folket skulle en union dessvärre knappast innebära en demokratisering. Tvärtom skulle det vara ett nästintill förödande slag mot den nationella medvetenheten och därmed i förlängningen också mot den demokratiska vitryska oppositionen.

Per Bergström